Ur Aftonbladets artikel:
Missbrukaren Christer Pettersson pekades ut av Lisbet Palme som den som mördade hennes make i dag för 28 år sedan.
[...]
I september 2004 avled han och tog då eventuellt med sig sanningen om Palme-mordet i graven.
[...]
Men det dröjde innan han kom i jorden. De sista anhöriga hade sagt upp bekantskapen sedan decennier tillbaka. Kroppen blev därför liggande i ett kylfack på rättsläkarstationen i Solna flera månader. Till slut blev kyrkoherde Sven-Eric Svensson uppmärksammad på situationen för hans famöse församlingsmedlem.
Det blev till slut en så kallad fattigmansbegravning i Sollentuna kyrka där kommunen stod för kostnaderna.
[...]
Christer Pettersson jordfästes därpå i föräldrarnas grav på Solna kyrkogård.
En nära vän ombesörjde att han så småningom fick en sten, en hjärtformad i blankslipad röd Vånga-granit.
[...]
Graven återlämnades till församlingen den 24 maj 2011 av den dåvarande gravrättsinnehavaren.
Enligt uppgift från gravboken hade hon fyra dagar tidigare låtit ta bort gravstenen tillsammans med firman Norrorts gravvårdar som en gång tillverkade den.
[...]
(Aftonbladet)
Christer Pettersson låg alltså redan sju år efter sin död i en omärkt grav. En återlämnad, omärkt grav.
Någonstans gör det mig illamående. Illa berörd.
Jag trodde man ägde rätten att vila ifred i minst 25 år efter jordfästning. Jag trodde man ägde rätten att få ligga i en märkt grav om någon valt det alternativet istället för minneslund.
Jag trodde att också stackar ensamma jävlar på samhällets baksida ägde rätt till någon slags värdighet i döden.
Nu undrar jag hur många omärkta gravar det finns där ute. Hur många återlämnade gravar och återtagna stenar. Hur många rubbade griftefrider. Hur många som inte har någon som tyckte det var värt att bevara deras sista viloplats en anständig tid.
Det känns talande för vår tid och vårt samhälle.
