En 13-årig pojke anmäldes saknad i Ljungsbro i går efter att han inte kommit hem från en cykeltur.
I natt hittades han drunknad i en kanal.
[...]
Han berättar att polisen fokuserade sökandet till områden vid Göta kanal.
– Han hade pratat om att han ville lära sig simma, säger Jan-Eric Palmqvist.
Han fortsätter:
– Sedan när vi började söka fick vi se hans cykel och kläder vid kanalen i Ljungsbro och vi fick dit räddningstjänsten och dykare. De anträffade honom död i kanalen.
(Aftonbladet)Nu vet jag givetvis inte om just denna pojke är uppväxt i Sverige och borde ha omfattats av skolans plikt att se till att barn är simkunniga.
Simkunnighetskravet såg ut så här i 2007 års skrivelse
– Att alla elever senast i slutet av det femte skolåret skall ha god vattenvana, vara trygg i vatten, kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg och hantera nödsituationer vid vatten, ha grundläggande kunskaper om bad-, båt- och isvett.
– Att alla elever senast i slutet av det nionde skolåret skall kunna hantera nödsituationer i och vid vatten, ha kunskaper i livräddande första hjälp.
(Svenska Livräddningssällskapet)
2011 lättade man på kraven för skolorna - specificeringen på hur långt barn skulle kunna simma i femte klass försvann. Ungefär som att säga att barn skall vara bekanta med alfabetet men inte kräva att de skall kunna det.
Centralt innehåll i läroplanen från 2011/2012
I årskurs 1–3
Rörelse
Lekar och rörelser i vatten. Att balansera, flyta och simma i mag- och ryggläge.
Hälsa och livsstil
Säkerhet och hänsynstagande i samband med lekar, spel och vid natur- och utevistelser.
I årskurs 4–6
Rörelse
Simning i mag- och ryggläge.
Friluftsliv och utevistelse
Badvett och säkerhet vid vatten vintertid. Hantering av nödsituationer vid vatten med hjälpredskap.
I årskurs 7–9
Rörelse
Olika simsätt i mag- och ryggläge.
Hälsa och livsstil
Första hjälpen och hjärt- och lungräddning.
Friluftsliv och utevistelse
Badvett och säkerhet vid vatten vintertid. Hantering av nödsituationer i och vid vatten med alternativa hjälpredskap, enligt principen för förlängda armen.
(Svenska Livräddningssällskapet)
Simundervisning på 70-talet
Vad jag som är uppväxt på 70-talet däremot vet är att trots att det tidigare INTE fanns inskrivet i läroplanen så ingick förr simundervisning för dem som gick i den statliga skolan redan från första klass.
När jag började första klass hade vi badlektion en gång i veckan - dvs simskola på skoltid. Simskola en gång i veckan hade vi upp till tredje klass. Redan första terminen skulle dock alla elever kunna simma några meter på egen hand, utan flytdon. De som klarade detta fick gå från lilla bassängen till stora bassängen där man helt enkelt fick simträna, samtidigt som de som inte kunde simma i en allt mindre grupp stannade i lilla bassängen, där den simläraren med en krympande grupp fick mer tid för varje enskild elev för varje elev som försvann över till den stora bassängen.
Jag minns än idag hur simläraren i stora bassängen kontrollerade vår simkunnighet. Vi skulle klara 25 meter bröstsim för att få gå över till stora bassängen - och simläraren gick bredvid och kontrollerade hela tiden att vi utförde det korrekt och inte gick över till egna varianter för att klara sträckan.
Vi andra fick kämpa på och börja ta simmärken i stora bassängen. Simborgarmärket skulle alla ha i tredje klass. Jag tog mitt i första klass. Fast jag kunde simma redan innan jag började skolan och var en av dem som inte behövde tillbringa så många timmar i lilla bassängen.
I mellanstadiet hade vi simning varannan vecka - vi som kunde. De elever som inte hade lärt sig simma fick fortsätta gå varje vecka.
Olika lösningar
Alla skolor i landet hade givetvis inte samma tillgång till badhus som vi förortsbarn. Men man hade en lösning på det också. På sommarloven gick bussar till utomhusbad. "Badbussen" kallade vi den när vi hakade på barnen i Smålands mörka skogar för att tuffa in till ett bad någon mil bort där simlärare väntade varje morgon för att drilla oss i simningens ädla konst, ibland i alltför kallt vatten - men vi barn kämpade på.
Badbussen var gratis - behöver jag säga det? Enda villkoret för att få hänga med i badbussen var att man deltog i lektionerna som anpassades efter badelevernas olika nivåer.
Jag klarade järnmagistern på en blåsig strand den kalla regniga sommaren innan jag började femte klass. När jag skulle simma klädsimmet så tog en av lärarnas av sig täckjackan (det var blåsigt och kallt - för de vuxna i alla fall ;) ) och simmade med mig. Han ville vara nära utifall att jag skulle sjunka.
När jag simmade kilometern så kom han i och simmade jämte mig de sista längderna för att peppa mig - allt medan en försenad badbuss stod och väntade på att vi skulle bli klara.
Jag var den yngste de haft som klarat järnmagistern. Jag var tio år och självklart väldigt stolt över mig själv.
Alla kan simma
På den tiden kunde "alla" simma. Nej, så var det naturligtvis inte - det fanns en och annan som inte kunde, men de var sällsynta.
Själv har jag haft släkt och kompisar från norr till söder, men som barn träffade jag bara på en enda person i min egen ålder som inte kunde simma - brorsan kompis.
Brorsans kompis var ett år äldre än mig - jämngammal med brorsan då förstås - och vi var väl tio-tolv år när vi skulle bada och han bara satt på stranden. Ja, på den tiden cyklade barn i den åldern själva till stranden och badade. Stränderna var fyllda av barn - även om det givetvis låg en del vuxna där och lapade sol också.
Vi fattade inte varför han inte kom i vattnet. Vi andra hade ju görkul och han bara satt där och vaktade filten när vi andra plaskade runt. Vi försökte locka ner honom - men icke.
När vi cyklat hemåt och de andra kompisarna gått hem till sitt så erkände han, mycket skamsen, för mig och min bror..
"Jag kan inte simma"
Vi trodde honom inte. "ALLA KAN JU SIMMA". För oss var det så självklart. Vi stirrade misstroende på honom - först trodde vi att han skojade, sen att han ljög. När han blev ledsen insåg vi .. Han kan inte simma.
Hakorna föll, hade vi mött ett UFO hade vi nog inte blivit mer ställda än vi blev då.
Han är nästan tolv år och kan inte simma!!!
Han var rädd för vatten och hade därför inte vågat lära sig simma, han skolkade från simningen för att slippa gå i vatten.
Vi lovade självklart med all den heder vi som barn kunde uppbringa och allt vi kunde svära på - detta skamliga skulle vi inte berätta för någon annan. Hans hemlighet var trygg hos oss. Vi förstod ju skammen, i klass med eller kanske värre än att ha kissat på sig - att inte kunna simma.
Simkunnighet nu och då
Nu låter det kanske som om vi som barn hade en uppfattning som inte alls stämde med riket i stort. Att vi hamnat just på orter och med vänner som lärt sig simma - till skillnad från många andra.
Så är det inte - förr kunde nästan alla simma.
Simkunnighet
Simkunnigheten i Sverige har minskat. Färre barn lär sig simma. Efter att ha haft en simkunnighet på nära 90% i början av 80-talet är vi idag på vissa platser i landet nere på 55% simkunnighet.
(Svensk Simidrott)
Simkunnigheten hos elever i femte klass var dessutom högre än för riket som helhet.
[...] Detta ska jämföras med de siffror på c:a 96 % simkunnighet som visades upp under mitten av -80 talet.
motion 1998/99:Ub224
Neddragningarna som kom med privatiserings och utförsäljarregeringen i början på nittio-talet gav snabba konsekvenser på simkunnigheten i landet.
Ur motion 1998/99:Ub224
SLS har låtit Sifo göra en
riksundersökning årligen från 1993 fram till idag; denna
undersökning har visat på att antalet skolor som på något sätt
arrangerar simundervisning för sina elever under denna
period minskat från 69 % till 58 %.
Simkunnigheten i det som förr kallades mellanstadiet har under samma
period sjunkit från 83 % till 79 %. Detta trots att det i Lpo 94 står att man
ska kunna simma i åk 5.Detta ska jämföras med de siffror på c:a 96 % simkunnighet som visades upp under mitten av -80 talet.
(motion 1998/99:Ub224)
Mina två äldsta barn - födda i början av och mitten av åttiotalet tillhörde de som hann uppleva obligatorisk simundervisning i skolan.
På vår ort finns inget badhus, så de fick bussas till grannorten en gång i veckan - men simundervisning fick de. Min äldsta ända upp till tredje klass, min yngsta i första klass innan neddragningarna slog igenom.
Invandringen är problemet
Det råder en alltför utbredd uppfattning att invandrare inte kan simma, och att den ökade invandringen är orsaken både till att drunkningsolyckor ökar igen och att simkunnigheten i landet minskar.
Det är inte en adekvat förklaring. Många invandrare kan faktiskt simma. Sverige och väst har inte patent och äganderätt på den kunskapen.
Som ovan visats sjönk simkunnigheten drastiskt från mitten av åttiotalet till andra hälften av nittiotalet - från 96% på åttiotalet till 79% på nittiotalet hos femte-sjätteklassarna i riket.
Simkunnigheten är i de nya mätningarna 78% i riket som helhet.
Värt att notera i tabellen är också att län med hög invandratäthet - som t ex Stockholm ligger högre i simkunnighet än län med låg invandrartäthet som t ex Jämtland som ligger i botten när det gäller simkunnighet.
År 2010 var 20,8% av befolkningen i Stockholms län födda utomlands, det var den högsta siffran av alla Sveriges län. Störst andel utrikes födda fanns bland åldersgruppen 25-34 år, där 29,2% utgjordes av invandrare.
Migrationsinfo - Stockholm
Angiven simkunnighet Stockholms län - 82%
År 2014 var 8% av Jämtlands läns befolkning född utomlands, vilket motsvarar strax över 10 000 personer av Jämtlands totala befolkning på 126 765 invånare.
Migrationsinfo - Jämtland
Angiven simkunnighet Jämtlands län - 65%
Östergötlands Län - där pojken drunkade
Cirka 50 000 eller 11,7% av Östergötlands läns drygt 427 000 invånare var, år 2010, invandrare.
Migrationsinfo - Östergötland
Angiven simkunnighet Östergötlands län - 79%
Som siffrorna ovan visar så finns ingen korrelation mellan hög andel invandrare och låg simkunnighet.
Simkunnighet - en klassfråga
När mina tre yngsta barn, födda i början på nittiotalet, skulle lära sig simma hade privatiseringen och neddragningarna slagit igenom. De som då inte kunde simma i femman kunde få simundervisning i sjätteklass. Vilket är många år försent - om du frågar mig.
Vi som ville att våra barn skulle lära sig i vettig tid - dvs redan fem - sju års ålder - var hänvisade till privata simskolor.
Privata simskolor innebär att det måste finnas utrymme i ekonomin för att sätta barnen i simskola. Det är det första problemet som låginkomsttagare ställs inför. Vi hade det knapert, men vi skrapade ihop terminsavgifterna för våra barn. För oss var det så grundläggande viktigt att barnen lärde sig simma - vi som växte upp på sjuttiotalet visste ju att simkunnighet är A och O när det gäller att förebygga drunkning.
Alla hade givetvis inte den möjligheten att skrapa i botten på plånboken och deras barn fick därför inte den grundläggande simundervisningen.
Livräddningssällskapet SLS har de senaste tio åren mer än fördubblat sina avgifter, bland annat på grund av höga hyror. Sedan förra säsongen handlar det om påslag på mellan 100 och 200 kronor. Som mest kostar det 1 450 kronor för en termin, alltså nästan 3 000 kronor för ett läsår. Har man flera barn blir det ett antal tusenlappar per år. Långt ifrån alla klarar av att punga ut med så mycket, eller att avsätta den tid som krävs.
Liv Landell/Expressen 2013
Det andra problemet som uppstod är att trycket på simskolorna ökade. Många barn fick helt enkelt inte plats och hänvisades till nästa termin och nästa termin och nästa termin. Vilket innebar att barn fick vänta upp till tre terminer på vår ort -och vår ort är ändå liten med ett stort badhus i grannorten som anordnade simundervisning.
Det tredje problemet med privat simning är - du måste ta dig dit med barnen.
Simundervisning för barn är ofta förlagd till de timmar på dagen då kundunderlaget är lägst för simhallen. Den tid då de flesta föräldrar arbetar med andra ord.
För de som har simundervisning tillgänglig kvällstid uppstår ett annat problem. Vad gör man med syskon om inte båda föräldrarna finns tillgängliga? Hur fungerar kvällssimning ihop med middagstider, läxläsning, sovtider osv.
Förr krävdes att barnen gick i skolan för få möjligheten att uppnå simkunnighet, idag är det en fråga om ekonomi, tid och resurser. Simkunnighet har i stora delar blivit en klassfråga.
Redan 1998 konstaterade man det:
Det är samma barn som idag har sämst
förutsättningar inom all annan utbildning exempelvis barn till ensamstående
låginkomsttagare men även barn till låginkomsttagare med båda föräldrarna
kvar i familjen samt barn till invandrare som har störst brister vad beträffar
simkunnighet.
För dessa grupper är skolan många gånger den enda plats där dessa
kunskaper naturligt kan erhållas.
motion 1998/99:Ub224
Samhällets ansvar
I skolplanen finns simkunnighet inskrivet sedan 2007, trots det har inte läget förbättrats. Simkunnigheten bland befolkningen som helhet är idag sämre än i mitten på åttiotalet, 90% jämfört med dagens 78% bland den vuxna befolkningen.
I mitten på 80-talet kunde 96% av Sveriges elever i femte klass simma, i slutet på 90-talet hade den siffran sjunkit till 79%
Redan 1998 insåg man att skolorna måste ta sitt ansvar och att resurser måste avsättas för ändamålet.
Skolorna måste ta sitt ansvar och fullfölja de av samhället fastställda
målen. Simkunnighet är en baskunskap i säkerhet som varje barn i Sverige
har rätt att få. Detta handlar inte bara om simning i form av ben- och armtag
utan även om hur man ska bete sig vid vatten och isar och om hur man kan
hjälpa sina kamrater i nödsituationer. Vi måste få de skolor som inte lever
upp till läroplanens mål att uppnå läroplanens målsättning.
Skolan måste ha i uppgift att ta reda på simkunskapsnivån på sin skola och
där det finns behov måste resurser för undervisning kunna sättas in.
motion 1998/99:Ub224
Ändå har inget hänt sedan dess. Det är dags för förändring nu. 13-åringar skall inte vara hänvisade till att själva försöka lära sig simma i en kanal.
Simkunnighet är en satsning som samhället gör för att slippa framtida kostnader både gällande utryckningar, vård, eftervård för skador till följd av syrebrist och den belastning som ett förlorat barn innebär inte bara för de drabbade utan för samhället i form av sjukskrivningar osv.
Visst kan man hävda att det är föräldrarnas ansvar att inte släppa iväg barn ur sikte vid vatten, men dessa barn blir faktiskt vuxna någon gång. Man kan inte sitta på stranden och bevaka en tjugoåring - och en trettioåring som inte kan simma kan vare sig lära sitt barn att simma eller rädda barnet om det kommer ut på djupt vatten.
Vi tvingar barn i skolan att lära sig dansa, sparka boll, springa i skogen osv - men de allra viktigaste aktiviteterna när det gäller fysisk kunskap - att kunna simma, att kunna ta sig upp om man faller i en vak, att kunna rädda liv - där gör vi avkall på för att spara pengar.
Faktum är att ingen dör av att inte kunna dansa. Dansa lärde vi oss i min generation på egen hand dessutom.
Ingen dör av att inte kunna sparka en boll, eller få in en boll i en korg drygt två meter över backen.
Men att inte kunna simma kan vara dödligt, att inte kunna simma innebär att inte kunna hjälpa någon som håller på att drunkna. Att inte kunna simma innebär att inte kunna lära andra att simma.
