13-årig pojke ville lära sig simma - drunknade

13-årig pojke hittad drunknad i kanal

En 13-årig pojke anmäldes saknad i Ljungsbro i går efter att han inte kommit hem från en cykeltur.
I natt hittades han drunknad i en kanal.
[...]
Han berättar att polisen fokuserade sökandet till områden vid Göta kanal.
– Han hade pratat om att han ville lära sig simma, säger Jan-Eric Palmqvist.

Han fortsätter:
– Sedan när vi började söka fick vi se hans cykel och kläder vid kanalen i Ljungsbro och vi fick dit räddningstjänsten och dykare. De anträffade honom död i kanalen.
(Aftonbladet)


Nu vet jag givetvis inte om just denna pojke är uppväxt i Sverige och borde ha omfattats av skolans plikt att se till att barn är simkunniga.

Simkunnighetskravet såg ut så här i 2007 års skrivelse

– Att alla elever senast i slutet av det femte skolåret skall ha god vattenvana, vara trygg i vatten, kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg och hantera nödsituationer vid vatten, ha grundläggande kunskaper om bad-, båt- och isvett. 

– Att alla elever senast i slutet av det nionde skolåret skall kunna hantera nödsituationer i och vid vatten, ha kunskaper i livräddande första hjälp. 

(Svenska Livräddningssällskapet)

2011 lättade man på kraven för skolorna - specificeringen på hur långt barn skulle kunna simma i femte klass försvann. Ungefär som att säga att barn skall vara bekanta med alfabetet men inte kräva att de skall kunna det.

Centralt innehåll i läroplanen från 2011/2012

I årskurs 1–3
Rörelse
Lekar och rörelser i vatten. Att balansera, flyta och simma i mag- och ryggläge.
Hälsa och livsstil
Säkerhet och hänsynstagande i samband med lekar, spel och vid natur- och utevistelser. 

I årskurs 4–6
Rörelse
Simning i mag- och ryggläge.
Friluftsliv och utevistelse
Badvett och säkerhet vid vatten vintertid. Hantering av nödsituationer vid vatten med hjälpredskap. 

I årskurs 7–9
Rörelse
Olika simsätt i mag- och ryggläge.
Hälsa och livsstil
Första hjälpen och hjärt- och lungräddning.
Friluftsliv och utevistelse
Badvett och säkerhet vid vatten vintertid. Hantering av nödsituationer i och vid vatten med alternativa hjälpredskap, enligt principen för förlängda armen. 

(Svenska Livräddningssällskapet) 

Simundervisning på 70-talet
Vad jag som är uppväxt på 70-talet däremot vet är att trots att det tidigare INTE fanns inskrivet i läroplanen så ingick förr simundervisning för dem som gick i den statliga skolan redan från första klass.

När jag började första klass hade vi badlektion en gång i veckan - dvs simskola på skoltid. Simskola en gång i veckan hade vi upp till tredje klass. Redan första terminen skulle dock alla elever kunna simma några meter på egen hand, utan flytdon. De som klarade detta fick gå från lilla bassängen till stora bassängen där man helt enkelt fick simträna, samtidigt som de som inte kunde simma i en allt mindre grupp stannade i lilla bassängen, där den simläraren med en krympande grupp fick mer tid för varje enskild elev för varje elev som försvann över till den stora bassängen.

Jag minns än idag hur simläraren i stora bassängen kontrollerade vår simkunnighet. Vi skulle klara 25 meter bröstsim för att få gå över till stora bassängen - och simläraren gick bredvid och kontrollerade hela tiden att vi utförde det korrekt och inte gick över till egna varianter för att klara sträckan.

Vi andra fick kämpa på och börja ta simmärken i stora bassängen. Simborgarmärket skulle alla ha i tredje klass. Jag tog mitt i första klass. Fast jag kunde simma redan innan jag började skolan och var en av dem som inte behövde tillbringa så många timmar i lilla bassängen.

I mellanstadiet hade vi simning varannan vecka - vi som kunde. De elever som inte hade lärt sig simma fick fortsätta gå varje vecka.


Olika lösningar
Alla skolor i landet hade givetvis inte samma tillgång till badhus som vi förortsbarn. Men man hade en lösning på det också. På sommarloven gick bussar till utomhusbad. "Badbussen" kallade vi den när vi hakade på barnen i Smålands mörka skogar för att tuffa in till ett bad någon mil bort där simlärare väntade varje morgon för att drilla oss i simningens ädla konst, ibland i alltför kallt vatten - men vi barn kämpade på.
Badbussen var gratis - behöver jag säga det? Enda villkoret för att få hänga med i badbussen var att man deltog i lektionerna som anpassades efter badelevernas olika nivåer.

Jag klarade järnmagistern på en blåsig strand den kalla regniga sommaren innan jag började femte klass. När jag skulle simma klädsimmet så tog en av lärarnas av sig täckjackan (det var blåsigt och kallt - för de vuxna i alla fall ;) ) och simmade med mig. Han ville vara nära utifall att jag skulle sjunka.
När jag simmade kilometern så kom han i och simmade jämte mig de sista längderna för att peppa mig - allt medan en försenad badbuss stod och väntade på att vi skulle bli klara.

Jag var den yngste de haft som klarat järnmagistern. Jag var tio år och självklart väldigt stolt över mig själv.


Alla kan simma
På den tiden kunde "alla" simma. Nej, så var det naturligtvis inte - det fanns en och annan som inte kunde, men de var sällsynta.
Själv har jag haft släkt och kompisar från norr till söder, men som barn träffade jag bara på en enda person i min egen ålder som inte kunde simma - brorsan kompis.

Brorsans kompis var ett år äldre än mig - jämngammal med brorsan då förstås - och vi var väl tio-tolv år när vi skulle bada och han bara satt på stranden. Ja, på den tiden cyklade barn i den åldern själva till stranden och badade. Stränderna var fyllda av barn - även om det givetvis låg en del vuxna där och lapade sol också.

Vi fattade inte varför han inte kom i vattnet. Vi andra hade ju görkul och han bara satt där och vaktade filten när vi andra plaskade runt. Vi försökte locka ner honom - men icke.
När vi cyklat hemåt och de andra kompisarna gått hem till sitt så erkände han, mycket skamsen, för mig och min bror..
"Jag kan inte simma"
Vi trodde honom inte. "ALLA KAN JU SIMMA". För oss var det så självklart. Vi stirrade misstroende på honom - först trodde vi att han skojade, sen att han ljög. När han blev ledsen insåg vi .. Han kan inte simma.
Hakorna föll, hade vi mött ett UFO hade vi nog inte blivit mer ställda än vi blev då.
Han är nästan tolv år och kan inte simma!!!
Han var rädd för vatten och hade därför inte vågat lära sig simma, han skolkade från simningen för att slippa gå i vatten.
Vi lovade självklart med all den heder vi som barn kunde uppbringa och allt vi kunde svära på - detta skamliga skulle vi inte berätta för någon annan. Hans hemlighet var trygg hos oss. Vi förstod ju skammen, i klass med eller kanske värre än att ha kissat på sig - att inte kunna simma.


Simkunnighet nu och då
Nu låter det kanske som om vi som barn hade en uppfattning som inte alls stämde med riket i stort. Att vi hamnat just på orter och med vänner som lärt sig simma - till skillnad från många andra.
Så är det inte - förr kunde nästan alla simma.

Simkunnighet

Simkunnigheten i Sverige har minskat. Färre barn lär sig simma. Efter att ha haft en simkunnighet på nära 90% i början av 80-talet är vi idag på vissa platser i landet nere på 55% simkunnighet.
(Svensk Simidrott)

Simkunnigheten hos elever i femte klass var dessutom högre än för riket som helhet. 

[...] Detta ska jämföras med de siffror på c:a 96 % simkunnighet som visades upp under mitten av -80 talet.
motion 1998/99:Ub224

Neddragningarna som kom med privatiserings och utförsäljarregeringen i början på nittio-talet gav snabba konsekvenser på simkunnigheten i landet.

Ur motion 1998/99:Ub224
SLS har låtit Sifo göra en riksundersökning årligen från 1993 fram till idag; denna undersökning har visat på att antalet skolor som på något sätt arrangerar simundervisning för sina elever under denna period minskat från 69 % till 58 %. 

Simkunnigheten i det som förr kallades mellanstadiet har under samma period sjunkit från 83 % till 79 %. Detta trots att det i Lpo 94 står att man ska kunna simma i åk 5.Detta ska jämföras med de siffror på c:a 96 % simkunnighet som visades upp under mitten av -80 talet.
(motion 1998/99:Ub224)

Mina två äldsta barn - födda i början av och mitten av åttiotalet tillhörde de som hann uppleva obligatorisk simundervisning i skolan. På vår ort finns inget badhus, så de fick bussas till grannorten en gång i veckan - men simundervisning fick de. Min äldsta ända upp till tredje klass, min yngsta i första klass innan neddragningarna slog igenom.

Invandringen är problemet
Det råder en alltför utbredd uppfattning att invandrare inte kan simma, och att den ökade invandringen är orsaken både till att drunkningsolyckor ökar igen och att simkunnigheten i landet minskar.

Det är inte en adekvat förklaring. Många invandrare kan faktiskt simma. Sverige och väst har inte patent och äganderätt på den kunskapen. 

Som ovan visats sjönk  simkunnigheten drastiskt från mitten av åttiotalet till andra hälften av nittiotalet - från 96% på åttiotalet till 79% på nittiotalet hos femte-sjätteklassarna i riket.
Simkunnigheten är i de nya mätningarna 78% i riket som helhet.

Svenska livräddningssällskapet - statistik simkunnighet

Värt att notera i tabellen är också att län med hög invandratäthet - som t ex Stockholm ligger högre i simkunnighet än län med låg invandrartäthet som t ex Jämtland som ligger i botten när det gäller simkunnighet.

År 2010 var 20,8% av befolkningen i Stockholms län födda utomlands, det var den högsta siffran av alla Sveriges län. Störst andel utrikes födda fanns bland åldersgruppen 25-34 år, där 29,2% utgjordes av invandrare.
Migrationsinfo - Stockholm 

Angiven simkunnighet Stockholms län - 82%

År 2014 var 8% av Jämtlands läns befolkning född utomlands, vilket motsvarar strax över 10 000 personer av Jämtlands totala befolkning på 126 765 invånare.
Migrationsinfo - Jämtland

Angiven simkunnighet Jämtlands län - 65%

Östergötlands Län - där pojken drunkade
Cirka 50 000 eller 11,7% av Östergötlands läns drygt 427 000 invånare var, år 2010, invandrare.
Migrationsinfo - Östergötland

Angiven simkunnighet Östergötlands län - 79%

Som siffrorna ovan visar så finns ingen korrelation mellan hög andel invandrare och låg simkunnighet.

Simkunnighet - en klassfråga
När mina tre yngsta barn, födda i början på nittiotalet, skulle lära sig simma hade privatiseringen och neddragningarna slagit igenom. De som då inte kunde simma i femman kunde få simundervisning i sjätteklass. Vilket är många år försent - om du frågar mig.
Vi som ville att våra barn skulle lära sig i vettig tid - dvs redan fem - sju års ålder - var hänvisade till privata simskolor. 

Privata simskolor innebär att det måste finnas utrymme i ekonomin för att sätta barnen i simskola. Det är det första problemet som låginkomsttagare ställs inför. Vi hade det knapert, men vi skrapade ihop terminsavgifterna för våra barn. För oss var det så grundläggande viktigt att barnen lärde sig simma - vi som växte upp på sjuttiotalet visste ju att simkunnighet är A och O när det gäller att förebygga drunkning.
Alla hade givetvis inte den möjligheten att skrapa i botten på plånboken och deras barn fick därför inte den grundläggande simundervisningen.

Livräddningssällskapet SLS har de senaste tio åren mer än fördubblat sina avgifter, bland annat på grund av höga hyror. Sedan förra säsongen handlar det om påslag på mellan 100 och 200 kronor. Som mest kostar det 1 450 kronor för en termin, alltså nästan 3 000 kronor för ett läsår. Har man flera barn blir det ett antal tusenlappar per år. Långt ifrån alla klarar av att punga ut med så mycket, eller att avsätta den tid som krävs.
Liv Landell/Expressen 2013

Det andra problemet som uppstod är att trycket på simskolorna ökade. Många barn fick helt enkelt inte plats och hänvisades till nästa termin och nästa termin och nästa termin. Vilket innebar att barn fick vänta upp till tre terminer på vår ort -och vår ort är ändå liten med ett stort badhus i grannorten som anordnade simundervisning.

Det tredje problemet med privat simning är - du måste ta dig dit med barnen.
Simundervisning för barn är ofta förlagd till de timmar på dagen då kundunderlaget är lägst för simhallen. Den tid då de flesta föräldrar arbetar med andra ord.
För de som har simundervisning tillgänglig kvällstid uppstår ett annat problem. Vad gör man med syskon om inte båda föräldrarna finns tillgängliga? Hur fungerar kvällssimning ihop med middagstider, läxläsning, sovtider osv.

Förr krävdes att barnen gick i skolan för få möjligheten att uppnå simkunnighet, idag är det en fråga om ekonomi, tid och resurser. Simkunnighet har i stora delar blivit en klassfråga.

Redan 1998 konstaterade man det:

Det är samma barn som idag har sämst förutsättningar inom all annan utbildning exempelvis barn till ensamstående låginkomsttagare men även barn till låginkomsttagare med båda föräldrarna kvar i familjen samt barn till invandrare som har störst brister vad beträffar simkunnighet. 

För dessa grupper är skolan många gånger den enda plats där dessa kunskaper naturligt kan erhållas.
motion 1998/99:Ub224

Samhällets ansvar
I skolplanen finns simkunnighet inskrivet sedan 2007, trots det har inte läget förbättrats. Simkunnigheten bland befolkningen som helhet är idag sämre än i mitten på åttiotalet, 90% jämfört med dagens 78% bland den vuxna befolkningen.
I mitten på 80-talet kunde 96% av Sveriges elever i femte klass simma, i slutet på 90-talet hade den siffran sjunkit till 79%

Redan 1998 insåg man att skolorna måste ta sitt ansvar och att resurser måste avsättas för ändamålet.

Skolorna måste ta sitt ansvar och fullfölja de av samhället fastställda målen. Simkunnighet är en baskunskap i säkerhet som varje barn i Sverige har rätt att få. Detta handlar inte bara om simning i form av ben- och armtag utan även om hur man ska bete sig vid vatten och isar och om hur man kan hjälpa sina kamrater i nödsituationer. Vi måste få de skolor som inte lever upp till läroplanens mål att uppnå läroplanens målsättning.
Skolan måste ha i uppgift att ta reda på simkunskapsnivån på sin skola och där det finns behov måste resurser för undervisning kunna sättas in.
motion 1998/99:Ub224

 Ändå har inget hänt sedan dess. Det är dags för förändring nu. 13-åringar skall inte vara hänvisade till att själva försöka lära sig simma i en kanal. Simkunnighet är en satsning som samhället gör för att slippa framtida kostnader både gällande utryckningar, vård, eftervård för skador till följd av syrebrist och den belastning som ett förlorat barn innebär inte bara för de drabbade utan för samhället i form av sjukskrivningar osv.

Visst kan man hävda att det är föräldrarnas ansvar att inte släppa iväg barn ur sikte vid vatten, men dessa barn blir faktiskt vuxna någon gång. Man kan inte sitta på stranden och bevaka en tjugoåring - och en trettioåring som inte kan simma kan vare sig lära sitt barn att simma eller rädda barnet om det kommer ut på djupt vatten.

Vi tvingar barn i skolan att lära sig dansa, sparka boll, springa i skogen osv - men de allra viktigaste aktiviteterna när det gäller fysisk kunskap - att kunna simma, att kunna ta sig upp om man faller i en vak, att kunna rädda liv - där gör vi avkall på för att spara pengar.

Faktum är att ingen dör av att inte kunna dansa. Dansa lärde vi oss i min generation på egen hand dessutom. Ingen dör av att inte kunna sparka en boll, eller få in en boll i en korg drygt två meter över backen.
Men att inte kunna simma kan vara dödligt, att inte kunna simma innebär att inte kunna hjälpa någon som håller på att drunkna. Att inte kunna simma innebär att inte kunna lära andra att simma.

Det är dags att prioritera det som är viktigt igen - det är dags att prioritera barns liv. 

Länkar:

13-årig pojke hittad drunknad i kanal

Svenska Livräddningssällskapet - Vad står i läroplanen

Svensk Simidrott

motion 1998/99:Ub224

Svenska livräddningssällskapet - statistik simkunnighet

Migrationsinfo - Stockholm 

Migrationsinfo - Jämtland

Migrationsinfo - Östergötland

Liv Landell/Expressen 2013- Simkunnighet på väg att bli ett privilegium

Läraren lyfte ut stökig elev – kommun frias

Hur hårt får en lärare egentligen ta i när det gäller besvärliga barn?Den stökige sjätteklassaren blev för mycket för läraren som tog ett hårt grepp om pojken och lyfte ut honom ur klassrummet.

[...]
Det var i samband med att klassen på en mellanstadieskola i Höör hade diagnostiskt prov som eleven satt och filade med en linjal på sin bänk.

Fick nog
Trots att läraren flera gånger bad honom sluta fortsatte han att fila. Till slut fick läraren nog och lyfte ut pojken ur salen.

Till följd av lärarens grepp fick pojken röda märken på sina handleder och armar och han fick även en rodnad på ryggen, har Skånska Dagbladet tidigare rapporterat.
Familjen till sjätteklassaren anmälde händelsen till barn- och elevombudet (BEO) som efter utredning krävde Höörs kommun på 15 000 kronor i skadestånd för att läraren använde mer våld än nöden kräver.
[...]
Förlikningssamtal mellan parterna hölls men ledde ingenstans, i stället stämde BEO kommunen.
– Nämnden står mycket tydligt bakom att vi inte kan förlika oss. Elevens beteende kan inte vara acceptabelt. Han stör hela sin klass och sätter läraren i en svår situation. Det är viktigt att få det prövat, har Björn Andreasson, ordförande i barn - och utbildningsnämnden tidigare sagt till Skånskan.

Klockan elva på torsdagen meddelade Lunds tingsrätt sin dom i tvistemålet. Tingsrätten meddelade att käromålet ogillas.

I sin bedömning skriver domstolen att läraren var tvungen att få ut eleven ur klassrummet så fort som möjligt. Frågan som tingsrätten ställer sig är om det våld som använts varit i proportion till syftet. Rätten gör där bedömningen att läraren inte använt något övervåld, utan använde den mängd som krävdes för att få ut eleven och återställa ordningen i klassrummet.
(Expressen)


Jag är helt emot aga, skolaga och ingen "disciplinförespråkare" på något sätt. Däremot anser jag att det skall råda studiero i ett klassrum och att barn skall ha sådan respekt för sina lärare att de faktiskt lyssnar när en lärare säger till dem att de beter sig olämpligt.

En lärare får naturligtvis inte uppfostra ett barn vare sig genom aga eller regelrätta utskällningar, enligt min åsikt inte heller genom moralpredrikningar med politiskt, religiöst eller etiskt inslag.

Däremot är det givetvis lärarens uppgift att se till att skolans regelverk följs, att barn är fredade på skolans område och att barnen lär sig både hur vårt samhälle fungerar och innebörden i de begrepp jag anser att läraren inte äger rätt att predika om.

Barn som bråkar och stör i klassrummet skall alltså på ett eller annat sätt avvisas därifrån, går de inte själva får de lyftas ut. Endera helt avvisas från lektionen, eller anvisas till ett eget utrymme där de inte kan störa andra. Givetvis måste föräldrarna också kontaktas vid varje sådant tillfälle - så att de kan vara delaktiga och i samråd med skolan komma fram till adekvata åtgärder för att barnet inte skall störa.

Utslaget i det här fallet leder förhoppningsvis till att fler lärare kan agera adekvat mot stökiga elever och studiero blir något som återinförs i klassrummen.

Björklund svamlar och vägrar ta ansvar för den politik de fört

Björklunds svamlande är patetiskt. Han har haft huvudansvaret för svenska skolan i sju år med skyller på en läroplan införd 95 istället för att ta ansvar för de försämringar han och alliansen genomfört..

År 2000 samt år 2003 låg Sverige över genomsnittet i PISA. Det stora fallet har skett mellan 2009 -- 2012 .. Dags att ta ansvar för sin skitpolitik kan man tycka:
(Första mätåret är just år 2000 - det är första året som Sverige deltagit i utvärderingen)

"Kraftig försämring i PISASvenska 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap fortsätter att försämras. Det visar resultaten från PISA 2012. Utmärkande är framförallt att resultaten försämrats ytterligare i samtliga tre kunskapsområden mellan 2009 och 2012. För första gången presterar svenska elever under OECD-genomsnittet i såväl matematik som läsförståelse och naturvetenskap."

(Skolverket)
Att dessutom tala om "fler utbildade lärare" säger ju ingenting om den faktiska utvecklingen av personalnärvaro... Vi är väl ändå många som är medvetna om betydelsen av närvarande vuxna - till exempel i elevassistenter, rastvakter osv..

Det är färre vuxna i skolan idag än tidigare - färre som kan se och stötta barnen osv..

Mamma slog barnen sju dagar i veckan

En enda dag om året slapp pojkarna få stryk – när de fyllde år.Den fruktansvärda historien berättar tre bröder i Västmanland, nio, tio och 14 år gamla, om sin mamma som nu åtalats för grov fridskränkning.

I förhör har pojkarna berättat att modern piskat dem med sladdar på ryggen, slagit dem med kvastar och flera gånger knivskurit dem, skriver vlt.se. Till slut anmälde de henne hos polisen.

Kvinnan har suttit häktad sedan början av september och hon blev i oktober av med vårdnaden av samtliga sina barn.

[...]

En av pojkarna ska ha berättat för polisen att mamman själv blivit slagen när hon var liten och att det var därför hon slog dem.
– Men så kan man ju inte ha det, ska han ha sagt i förhör.
(Aftonbladet)

Pojkarna fick stryk sju dagar i veckan

Pojkarna ska ha blivit slagna varje dag året om – utom när de fyllde år. Till slut gick de till polisen och anmälde mamman för misshandel.

[...]

Mamman har nu åtalats för grov fridskränkning.
De tre bröderna, 9, 10 och 14, har i flera förhör berättat hur deras mamma slagit dem. Hon ska ha använt sladdar för att piska dem på ryggen, slagit dem med kvastar och flera gånger påstås hon ha knivskurit barnen.
– Hon har haft en kniv i klänningen och tagit fram och stuckit oss om vi inte har gjort som hon har sagt.

Enligt pojkarna är det de som har fått sköta hemmet och småsyskonen, medan hon legat i sängen eller tittat på tv

[...]

Några av barnen säger att mamman inte alls misshandlat bröderna – tvärtom är hon den bästa mamman man kan ha, säger en syster som flyttat hemifrån.

Mamman själv menar att pojkarna hittat på eftersom de inte fått göra som de ville. Barnen är läkarundersökta och har skador som visar att de har ärrbildningar efter tecken på skrapande våld. En av pojkarna ska också ha brännmärken.
Det förklarar mamman med att pojken genom gått et ”hemmagjord” gulsotsbehandling.
(vlt.se)

Att det finns egotrippade idioter som inte skall ha barn är knappast något nytt. 

Det som däremot förvånar mig är att ingen annan som sett märken på dessa pojkar ingripit.

Brännmärken för att driva ut gulsot borde knappast ha varit osynliga, stickmärken efter kniv, piskmärken efter sladdar- kan man undgå att se dem om de förekommer frekevent . ... Var fanns dessa pojkars skyddsnät. Hur blind får skola och omgivning vara innan det borde bli straffbar blindhet?

Var finns/fanns den andre föräldern - pappan - när detta pågick?

Hur ser man till att detta inte får fortgå i framtiden med andra utsatta barn? Vilka rutiner och krav skall finnas för att omgivningen faktiskt tar det ansvar som åligger dem?

Vilket ansvar har omgivningen att skydda utsatta barn?

När föräldrarna är havererade missfoster så är ju omgivningen det enda barn har att lita till.....

Regeringsförslag - Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp

Första delen av förslaget lyder så här:


"Enligt förslaget införs en ny lag om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn. Genom lagen skapas en skyldighet för den som erbjuds en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring inom vissa verksamheter att på begäran visa upp ett utdrag ur belastningsregistret, om arbetet innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Det kan handla om både personer som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och personer som är ledare i olika ideella barnverksamheter."
(Regeringen)

Ett slag i luften utan någon som helst praktisk betydelse - eller kanske till och med kontraproduktivt.

Ett slag i luften därför att registerkontroll redan kan begäras och aldrig kan kan avtvingas människor. Det är inget nytt med registerutdrag - det begärs idag till och med för att få skura toaletter, sälja tugg-gummi, köra bil i tjänsten osv..
Det behövs ingen lag som utökar den möjligheten - tvärtom faktiskt, en lag som förhindrar det missbruk som sker idag av möjligheten till kontroll är mer önskvärt.

Människor som arbetar med, eller praktiserar inom verksamheter, riktade mot barn/ungdom utgör inte heller den stora faran för våra barn och ungdomar. De flesta utnyttjanden sker i familje- eller vänkretsen, få på skola och inom fritidsverksamheter.
Bland de fall som ändå finns inom skola, fritidsverksamheter är förövaren dessutom i den absoluta majoriteten (av de få fall som är) inte representerade i brottsregistret.
En sådan här lag är verkningslös och vaggar istället in människor i falsk trygghet. (Kontraproduktivt)

Vad skolan/förskolan och fritidsverksamheter istället behöver är ökad social kontroll. Fler ledare, fler lärare, fler barnskötare. Regler om att man inte får arbeta ensam med barn, samt öppna planlösningar i de miljöer som barn vistas så att man förhindrar att någon kan dra sig undan med ett barn/ungdom.

Om regeringen vill skydda våra barn och unga är det således mer resurser till verksamheter som riktar sig till barn som behövs. Fler lärare, barnskötare och ledare.. Inte verkningslösa lagändringar som missar målet helt.

Ökad social kontroll inom verksamheter riktade mot barn och unga innebär dessutom ett skydd också för andra övergrepp samtidigt som det skulle föra med sig andra positiva effekter när det gäller att tillgodose barn och ungas behov och möjlighet till utveckling.

Lägg det luftfäktandet åt sidan och visa istället att ni är beredda att satsa pengar på våra barn och unga är min åsikt.

Vill man använda brottsregistret för att skydda barn så är det mer relevant att vid hindersprövning ge information om brottslighet relevant för partner och eventuella barns säkerhet, samt att vid föräldraskap delge föräldrarna sådan information inför att vårdnadsfrågan skall avgöras. 
När det gäller särkullsbarn så borde socialtjänsten ha en skyldighet att bevaka vilka människor som flyttar in och ut i hushåll där det finns barn och om det föreligger skäl att anta att barnen kan vara i fara ha informationsplikt till vårdnadshavarna för barnet.

Det kan kännas integritetskränkande för dem som inte har rent mjöl i påsen - men det skulle öka barns säkerhet i hemmet - vilket är den plats som är farligast för kvinnor och barn idag.


Andra delen av förslaget:

"Vidare föreslår regeringen att preskriptionstiden för köp av sexuell handling av barn och för sexuellt ofredande av barn förlängs. Det innebär att preskriptionstiden för de allra flesta sexualbrott mot barn inte börjar löpa förrän barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år."
(Regeringen)


Är däremot ett mycket bra förslag som förbehållslöst borde de antas av hela riksdagen. Att barn som utsätts för övergrepp kan hållas tillbaka från att våga berätta detta, förstå att det är fel, tro att det är deras eget fel osv.. på grund av påtryckningar av människor i deras närhet eller den direkta familjen har förtydligats i klarspråk i de senaste årens debatt där starka lobby-grupper förringar barns lidande, minimerar betydelsen av skadeverkningarna av övergrepp, lägger ansvar på barnen själva, och motarbetar insatser för drabbade barn osv..


Barn till dessa människor och människor med liknande förhållningssätt och åsikter bör få minst tio vuxna år på sig att våga anmäla. Personligen anser jag preskriptionstiden inte bara skall senareläggas utan också förlängas så att deras förövare aldrig kan känna sig trygga...


Ytterligare ett steg som borde tas är att senarelägga preskriptionstiden så att den börjar löpa vid 18 år också för misshandel och andra brott riktade mot barn, samt att den lägsta preskriptionstid oavsett brott som skall finnas för brott riktade mot barn är tio år.


Förövare som riktar sina brott mot barn skall helt enkelt veta att de inte är trygga med att åren går.

Den nya skolan

Det har talats om den nya skolan - om satsningar hit och satsningar dit.
Det låter vackert och bra när Björklund står där och predikar, få ser bakom orden.
De hör att skolor som presterar bra skall premieras och tänker att "Bra då kommer skolorna satsa på bättre undervisning". Döva inför det faktum att de skolor som presterar bra och kommer att premieras finns i områden med hög socioekonomisk status, de skolor som inte behöver extraresurser för att prestera bättre - deras elever lyckas redan. Det är dit pengarna kommer att gå.


Skolorna som behöver resurser kommer att straffas ytterligare, hamna ännu en bit på efterkälken, deras elever kommer att få ännu mindre resurser relativt sett - och de kommer att prestera ännu sämre.


Var är pengarna som borde vara satsade här Björklund?


Ur DN
Allt fler föräldrar anmäler att deras barn inte får eller kan gå i skolan. Antalet anmälningar om detta ökade med 68 procent, till 239 anmälningar, under förra året.
Ekot i Sveriges Radio har talat med en 16-åring med ADHD som fick beskedet att det inte fanns några lediga platser på skolformer som skulle passa honom.


Var är ert ansvar för dessa elever? När får vi se en skolreform som satsar resurser där de verkligen behövs? I skolan hos de elever som inte är självgående, som behöver extrastöd, som behöver lärare med tid att lära och inte bara föreläsa, med utbildningar som syftar till att ge alla en god grund att stå på inför framtiden.
När skall ni se att våra barn och ungdomar inte kan skyfflas ut i livet enligt en löpande-band princip?


När skall skolor i utsatta områden, skolor med stora behov, skolorna som inte lyckas och därför behöver resurserna - när skall de få det där stödet de så väl behöver för att lotsa våra barn och unga till kunskap?


När skall ni ta ansvar för dem som ni lämnar utanför i ert system?