Martins funderingar: Mot sexuellt våld och för samtycke

Martins funderingar: Mot sexuellt våld och för samtycke

[...]
Det har hävdats att en samtyckesbaserad lagstiftning skulle lägga mer fokus på offret. Det är nonsens. Fokus ligger redan på offret. Och som polis som arbetar med våldtäkter så tycker jag att det skulle vara en stor fördel om det räcker för en fällande dom om vi kan bevisa att inget samtycke föreligger, som i exemplet med flickan som var rädd och passiv.


Främst så skulle dock en samtyckeslagstiftning vara normbildande. Det skulle skicka en tydlig signal om att det inte är ok att ha sex med någon som inte vill.


Samtyckeslagstiftning är dock inte den enda rättspolitiska åtgärden som krävs: Jag vill nämna tre saker till som vi behöver jobba med:


Ändrad bevisvärdering: Även närmast absurda förklaringar och efterkonstruktioner ifrån gärningsmän accepteras och läggs till grund för friande domar. Hur kan man tro på att en flicka skulle ha fört in sperma ifrån en papperstuss i sin slida?


Bättre utbildning: Vi behöver göra upp med en hel del sexistiska föreställningar. I domen ifrån Lund hålls både offrets tidigare sexuella erfarenheter och psykiska ohälsa emot henne.


Uppsåtsfrågan: Tingsrätten i Lund friade för att de ansåg att mannen kan ha varit tillräckligt dum eller okänslig för att inte fatta att kvinnan inte ville, alltså sakna uppsåt. Vi behöver fundera kring att kriminalisera oaktsamhet för en del grova sexuella kränkningar, på samma sätt som redan är fallet för vissa grova fysiska kränkningar.


Åtgärder i rättsprocessen är viktigt, men det är fortfarande bara en del av allt som behöver göras. För att minska mörkertalet så räcker det inte med fler fällande domar, vi måste också bli bättre på att stötta offren, och sluta upp med att skuldbelägga dem.


Slutligen, de viktigaste åtgärderna rör trots allt inte vad vi gör då en våldtäkt har begåtts, utan vad vi kan göra för att förhindra att det överhuvudtaget sker. Här har vi män ett speciellt ansvar.
Hur pratar jag ? Hur agerar jag som förebild?
Säger jag ifrån, eller förminskar och ursäktar jag kränkningar?
Hur beter jag mig själv? Är jag lyhörd och har säkra marginaler till att inte kränka någons sexuella integritet?
Även vi män som aldrig medvetet skulle begå övergrepp behöver tänka på hur vi uppfattas och vad för värderingar vi sprider och legitimerar.
[...]

(Martins Funderingar)


Jag kan bara instämma i det Martin skriver. Argumentet att fokus skulle falla på offret är helt platt. All fokus ligger redan på offret problemet är att tolkningsrätten för vad offret säger och gör ligger hos förövaren. En kvinna säger nej och gör motstånd - förövaren uppfattar det som "kul hon vill ha dominanssex" och rätten går på hans linje. Vad är det för syn på kvinnor och kvinnors rätt att själva avgöra när, var och med vem de vill ha sex.


Vi behöver en lagstiftning som tydligt klargör att det är kvinnan som bestämmer över sin kropp, inte mannen. Jag behöver inte säga nej för att du inte ska få ta min plånbok eller bil. Du får inte ta sådant olovandes utan att det är ett brott. På samma sätt skall inte en kvinna behöva neka för att en man skall förstå att han inte har tillträde. Han har inget tillträde förrän hon vill, samtycker och förmedlar ett ja.


Jag håller också med Martin om att alla har ett ansvar för den kultur som råder idag. Jag ser dock att det ansvaret är betydande för både män och kvinnor. Vad förmedlar vi för syn på utsatta, hur resonerar vi kring sex, utnyttjande och gränser? Så länge människor skuldbelägger offren och/eller bagatelliserar brotten legitimerar de övergreppen. 

Läs Martins inlägg i sin helhet på hans egen blogg:

http://martinfunderar.blogspot.se/2014/01/mot-sexuellt-vald-och-for-samtycke.html

Regeringsförslag - Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp

Första delen av förslaget lyder så här:


"Enligt förslaget införs en ny lag om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn. Genom lagen skapas en skyldighet för den som erbjuds en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring inom vissa verksamheter att på begäran visa upp ett utdrag ur belastningsregistret, om arbetet innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Det kan handla om både personer som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och personer som är ledare i olika ideella barnverksamheter."
(Regeringen)

Ett slag i luften utan någon som helst praktisk betydelse - eller kanske till och med kontraproduktivt.

Ett slag i luften därför att registerkontroll redan kan begäras och aldrig kan kan avtvingas människor. Det är inget nytt med registerutdrag - det begärs idag till och med för att få skura toaletter, sälja tugg-gummi, köra bil i tjänsten osv..
Det behövs ingen lag som utökar den möjligheten - tvärtom faktiskt, en lag som förhindrar det missbruk som sker idag av möjligheten till kontroll är mer önskvärt.

Människor som arbetar med, eller praktiserar inom verksamheter, riktade mot barn/ungdom utgör inte heller den stora faran för våra barn och ungdomar. De flesta utnyttjanden sker i familje- eller vänkretsen, få på skola och inom fritidsverksamheter.
Bland de fall som ändå finns inom skola, fritidsverksamheter är förövaren dessutom i den absoluta majoriteten (av de få fall som är) inte representerade i brottsregistret.
En sådan här lag är verkningslös och vaggar istället in människor i falsk trygghet. (Kontraproduktivt)

Vad skolan/förskolan och fritidsverksamheter istället behöver är ökad social kontroll. Fler ledare, fler lärare, fler barnskötare. Regler om att man inte får arbeta ensam med barn, samt öppna planlösningar i de miljöer som barn vistas så att man förhindrar att någon kan dra sig undan med ett barn/ungdom.

Om regeringen vill skydda våra barn och unga är det således mer resurser till verksamheter som riktar sig till barn som behövs. Fler lärare, barnskötare och ledare.. Inte verkningslösa lagändringar som missar målet helt.

Ökad social kontroll inom verksamheter riktade mot barn och unga innebär dessutom ett skydd också för andra övergrepp samtidigt som det skulle föra med sig andra positiva effekter när det gäller att tillgodose barn och ungas behov och möjlighet till utveckling.

Lägg det luftfäktandet åt sidan och visa istället att ni är beredda att satsa pengar på våra barn och unga är min åsikt.

Vill man använda brottsregistret för att skydda barn så är det mer relevant att vid hindersprövning ge information om brottslighet relevant för partner och eventuella barns säkerhet, samt att vid föräldraskap delge föräldrarna sådan information inför att vårdnadsfrågan skall avgöras. 
När det gäller särkullsbarn så borde socialtjänsten ha en skyldighet att bevaka vilka människor som flyttar in och ut i hushåll där det finns barn och om det föreligger skäl att anta att barnen kan vara i fara ha informationsplikt till vårdnadshavarna för barnet.

Det kan kännas integritetskränkande för dem som inte har rent mjöl i påsen - men det skulle öka barns säkerhet i hemmet - vilket är den plats som är farligast för kvinnor och barn idag.


Andra delen av förslaget:

"Vidare föreslår regeringen att preskriptionstiden för köp av sexuell handling av barn och för sexuellt ofredande av barn förlängs. Det innebär att preskriptionstiden för de allra flesta sexualbrott mot barn inte börjar löpa förrän barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år."
(Regeringen)


Är däremot ett mycket bra förslag som förbehållslöst borde de antas av hela riksdagen. Att barn som utsätts för övergrepp kan hållas tillbaka från att våga berätta detta, förstå att det är fel, tro att det är deras eget fel osv.. på grund av påtryckningar av människor i deras närhet eller den direkta familjen har förtydligats i klarspråk i de senaste årens debatt där starka lobby-grupper förringar barns lidande, minimerar betydelsen av skadeverkningarna av övergrepp, lägger ansvar på barnen själva, och motarbetar insatser för drabbade barn osv..


Barn till dessa människor och människor med liknande förhållningssätt och åsikter bör få minst tio vuxna år på sig att våga anmäla. Personligen anser jag preskriptionstiden inte bara skall senareläggas utan också förlängas så att deras förövare aldrig kan känna sig trygga...


Ytterligare ett steg som borde tas är att senarelägga preskriptionstiden så att den börjar löpa vid 18 år också för misshandel och andra brott riktade mot barn, samt att den lägsta preskriptionstid oavsett brott som skall finnas för brott riktade mot barn är tio år.


Förövare som riktar sina brott mot barn skall helt enkelt veta att de inte är trygga med att åren går.