Föräldrabalken är förlegad och bör ändras.

För gifta föreligger gemensam vårdnad från dag ett när barnet föds, men för sambos och icke sambos så tillfaller vårdnaden om barnet per automatik modern.

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge

Inledande bestämmelser
3 § Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. Skall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam. Lag (1994:1433)

Det absolut vanligaste är idag att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnen - 92%. Gemensam vårdnad har en majoritet av föräldrarna oavsett om man talar om gifta, sambo eller icke sammanlevande föräldrar.

Gemen­sam och ensam vård­nad för barn 1‑17 år i olika familje­typer, 2011
Procent

(SCB)

Att vårdnaden tillfaller mamman i första hand trots samboskap med pappan är otidsenligt givet att två sammanboende föräldrar per automatik bör räknas som lika mycket föräldrar och utgöra en lika trygg bas för barnet oavsett kön.

Att leva under äktenskapsliknande förhållanden bör gentemot barnet också innebära att två närvarande föräldrar har lika ansvar, skyldighet och juridisk rätt att besluta kring barnet - och att det automatiskt skall följa på föräldraskapet.

Den nuvarande skrivningen bör ändras så att automatisk gemensam vårdnad också föreligger vid samboskap och träda i kraft samtidigt med att faderskapet fastställts.

5% av barnen har aldrig sammanbott med båda föräldrarna och det kan givetvis grunda sig i skäl som innebär att pappan är olämplig, det inte alls går att samarbeta osv.

Jag menar att lagen trots det bör ändras så att om ingen av föräldrarna protesterar och anger giltiga skäl till varför inte gemensam vårdnad skall föreligga från den dag då faderskapet är fastställt så skall gemensam vårdnad gälla.

Skillnaden jämfört med nuvarande lagskrivning mellan gifta/sambo blir då att för att kunna föra över vårdnaden från gemensam till enskild så kommer för sambos krävas - precis som det idag görs för gifta - att parterna separerar och endera kommer överens om enskild vårdnad för den ene, eller har så tungt vägande skäl för enskild vårdnad att rätten väljer att besluta om detta.

För icke-sambos skulle inte samma procedur krävas, utan där blir det istället frågan om att om mamman har något att invända mot pappan som gemensam vårdnadshavare så måste hon kunna motivera det sakligt och en prövning sker av hennes invändning - istället för som idag, att pappan måste stämma mamman för att få gemensam vårdnad om hon inte vill skriva på.

I ett jämställt samhälle finns ingen annan rimlig väg att gå än att ha utgångspunkten att båda parter är fullvärdiga föräldrar om det inte finns skäl som talar för något annat.

I ett jämställt samhälle så skall utgångspunkten vara att barnen äger rätten till båda sina föräldrar utan osaklig inskränkning från någon part.

En början för att nå dit är att automatisk gemensam vårdnad skall ses som grunden i föräldraskapet - inte ett tillval för ogifta.

Hovrätten struntar i vad barnet säger och dömer efter vad barnet visar...

Ja, så kan man tolka Hovrättens dom. Barnet har i samtal med familjerättsenheten sagt att han inte vill träffa sin pappa. Samtidigt har barnet under övervakat umgänge enligt kontaktpersonen haft en kärleksfull relation med pappan och umgänget har fungerat bra. Barnet har också till kontaktpersonen uttryck att han haft roligt och trivs med sin pappa, men sedan inte vågat säga samma sak till mamman när pojken träffat henne efter umgänget.

Ur artikeln:
"X (umgängesstödperson) har berättat att när umgänget väl har kommit igång på nytt efter tingsrättens beslut i verkställighetsärendet, har det fungerat bättre än någonsin och att P inte inför honom har uttryckt någon ovilja att träffa M. X har också berättat att han upplevt det som oroväckande att P efter umgängestillfällena berättat för honom hur roligt han har haft det, men att P förändrats när han kommit tillbaka till K (mamman) och inte vågat berätta samma sak för henne."

Hovrätten konstaterar att det framstår som om pojken är "påverkad av den lojalitet han känner gentemot K (mamman) och att han slits mellan föräldrarnas intressen."
(Dagens Juridik)

Hovrätten anser att pappan är en lämplig förälder och att det med hänsyn till det kontaktpersonen berättar inte finns några hinder för umgänge och beslutade därför om att umgänge skall utökas och ske utan kontaktperson efter en övergångsperiod. En bra och klok dom tycker jag.

Pappan som i Tingsrätten hade begärt gemensam vårdnad och delat boende, men i Hovrätten inte överklagade någon av dessa avslag skall dessutom ha en eloge för att han valt denna väg.
Genom att inte framhärda i de kraven just nu så kan pojken få vara trygg i att han faktiskt inte alls försöker stjäla honom, alldeles oavsett vad mamman säger eller inte säger. Han och pappan kan i lugn och ro få stabilisera sin relation och skapa en trygg gemensam grund - och nästa steg bör givetvis bli att pappan sen går vidare och begär just gemensam vårdnad och delat boende.

För pojkens skull hoppas jag att mamman samarbetar så att det hela inte behöver sluta med en abrupt överflyttning av pojken för att mamman inte kan acceptera att pojken har två föräldrar som han äger rätten att ha närvarande i sitt liv och att ha en god nära och relation med.

(Såvitt det framkommit handlar det om två, på varsitt håll lämpliga föräldrar - mina åsikter utgår från det)

Regeringsförslag - Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp

Första delen av förslaget lyder så här:


"Enligt förslaget införs en ny lag om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn. Genom lagen skapas en skyldighet för den som erbjuds en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring inom vissa verksamheter att på begäran visa upp ett utdrag ur belastningsregistret, om arbetet innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Det kan handla om både personer som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och personer som är ledare i olika ideella barnverksamheter."
(Regeringen)

Ett slag i luften utan någon som helst praktisk betydelse - eller kanske till och med kontraproduktivt.

Ett slag i luften därför att registerkontroll redan kan begäras och aldrig kan kan avtvingas människor. Det är inget nytt med registerutdrag - det begärs idag till och med för att få skura toaletter, sälja tugg-gummi, köra bil i tjänsten osv..
Det behövs ingen lag som utökar den möjligheten - tvärtom faktiskt, en lag som förhindrar det missbruk som sker idag av möjligheten till kontroll är mer önskvärt.

Människor som arbetar med, eller praktiserar inom verksamheter, riktade mot barn/ungdom utgör inte heller den stora faran för våra barn och ungdomar. De flesta utnyttjanden sker i familje- eller vänkretsen, få på skola och inom fritidsverksamheter.
Bland de fall som ändå finns inom skola, fritidsverksamheter är förövaren dessutom i den absoluta majoriteten (av de få fall som är) inte representerade i brottsregistret.
En sådan här lag är verkningslös och vaggar istället in människor i falsk trygghet. (Kontraproduktivt)

Vad skolan/förskolan och fritidsverksamheter istället behöver är ökad social kontroll. Fler ledare, fler lärare, fler barnskötare. Regler om att man inte får arbeta ensam med barn, samt öppna planlösningar i de miljöer som barn vistas så att man förhindrar att någon kan dra sig undan med ett barn/ungdom.

Om regeringen vill skydda våra barn och unga är det således mer resurser till verksamheter som riktar sig till barn som behövs. Fler lärare, barnskötare och ledare.. Inte verkningslösa lagändringar som missar målet helt.

Ökad social kontroll inom verksamheter riktade mot barn och unga innebär dessutom ett skydd också för andra övergrepp samtidigt som det skulle föra med sig andra positiva effekter när det gäller att tillgodose barn och ungas behov och möjlighet till utveckling.

Lägg det luftfäktandet åt sidan och visa istället att ni är beredda att satsa pengar på våra barn och unga är min åsikt.

Vill man använda brottsregistret för att skydda barn så är det mer relevant att vid hindersprövning ge information om brottslighet relevant för partner och eventuella barns säkerhet, samt att vid föräldraskap delge föräldrarna sådan information inför att vårdnadsfrågan skall avgöras. 
När det gäller särkullsbarn så borde socialtjänsten ha en skyldighet att bevaka vilka människor som flyttar in och ut i hushåll där det finns barn och om det föreligger skäl att anta att barnen kan vara i fara ha informationsplikt till vårdnadshavarna för barnet.

Det kan kännas integritetskränkande för dem som inte har rent mjöl i påsen - men det skulle öka barns säkerhet i hemmet - vilket är den plats som är farligast för kvinnor och barn idag.


Andra delen av förslaget:

"Vidare föreslår regeringen att preskriptionstiden för köp av sexuell handling av barn och för sexuellt ofredande av barn förlängs. Det innebär att preskriptionstiden för de allra flesta sexualbrott mot barn inte börjar löpa förrän barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år."
(Regeringen)


Är däremot ett mycket bra förslag som förbehållslöst borde de antas av hela riksdagen. Att barn som utsätts för övergrepp kan hållas tillbaka från att våga berätta detta, förstå att det är fel, tro att det är deras eget fel osv.. på grund av påtryckningar av människor i deras närhet eller den direkta familjen har förtydligats i klarspråk i de senaste årens debatt där starka lobby-grupper förringar barns lidande, minimerar betydelsen av skadeverkningarna av övergrepp, lägger ansvar på barnen själva, och motarbetar insatser för drabbade barn osv..


Barn till dessa människor och människor med liknande förhållningssätt och åsikter bör få minst tio vuxna år på sig att våga anmäla. Personligen anser jag preskriptionstiden inte bara skall senareläggas utan också förlängas så att deras förövare aldrig kan känna sig trygga...


Ytterligare ett steg som borde tas är att senarelägga preskriptionstiden så att den börjar löpa vid 18 år också för misshandel och andra brott riktade mot barn, samt att den lägsta preskriptionstid oavsett brott som skall finnas för brott riktade mot barn är tio år.


Förövare som riktar sina brott mot barn skall helt enkelt veta att de inte är trygga med att åren går.