onsdag 29 mars 2017

"Vid din sida" hjälper äldre hemlösa



Jeanette från Tunnelbanan driver ett projekt för att hjälpa våra hemlösa äldre människor.

Ur artikel:Hennes möten med hemlösa ändrade allt
Ordningsvakten Jeanette Höglund från Hökarängen mötte en 75-årig man en natt i Stockholms tunnelbana. Han berättade att hans fru hade dött och att han sov i trappuppgångar "för att inte besvära sina barn".

Det fick Jeanette att bestämma sig.
– Jag kunde inte se det här längre. Jag måste göra något, säger hon.

Nu driver Jeanette Höglund, 47, projektet "Vid din sida" som ska se till att gamla, hemlösa människor antingen lotsas till ett ställe att sova på eller åtminstone får varma kläder och liggunderlag om de sover utomhus.

Hennes möten med hemlösa ändrade allt


Ur artikel:
De äldre som lever på Stockholms gator
Det har gått så långt att Lasse inte längre vågar gå längs perrongen i tunnelbanan eller gå över en bro inne i stan.

Risken att vilja ta sitt liv är för stor.

Och Uffe bor på en nattbuss.

Tillsammans utgör Lasse, 69, och Uffe, 62, en klick äldre, svenska hemlösa som bor på Stockholms gator.

Hur överlever de?
– Två av tre kvällar gråter man sig mer eller mindre till sömns. Det är verkligheten, säger Lasse. 


Lars Bick är 69 år gammal, sjuk i kol och har varit hemlös i drygt fem år.
Han varken dricker eller använder droger. Innan Lasse hamnade på gatan levde han ett stabilt liv och han har bott, jobbat och besökt 129 länder genom åren.

– Jag hade eget företag, jobbade utomlands under en herrans massa år, jobbade för hotellkedjor, reste jorden runt och gjorde mitt jobb. Jag utbildade 6 000 – 8 000 människor inom försäljning, berättar Lasse.

Det var när Lasses dåvarande flickvän omkom i en olycka i Argentina som livet vändes upp och ner.
– En dag på väg till jobbet blev hon påkörd av en motorcykel och dog i min famn. Då fanns det ingen Lars kvar, säger han.

Lasse flög hem till Sverige men landade utanför samhällets armar.




62 år gammal går Ulf Björk mellan två och tre energikrävande mil om dagen genom huvudstaden i jakt på ett par minuter vila, en sovplats eller något att äta.

Det har gått ett par dagar sedan Uffe senast sov en hel natt och den kommande natten kommer han att tillbringa på buss 791 som rullar mellan Stockholm och Södertälje.
Det är säkrast så.

Utomhus är risken stor för att bli rånad, misshandlad eller på något annat vis attackerad av yngre och starkare personer.
Härbärgen är inget alternativ.

Uffe har under 30 år arbetat på sjukhuset i Södertälje men innan han hamnade på gatan tog Uffe hand om sin cancersjuka mamma.

När hon dog föll allt och vid 60 års ålder blev Uffe hemlös.

De äldre som lever på Stockholm gator/Expressen

Läs artiklarna. 

Vill du hjälp Jeanette att hjälpa så gå in på hemsidan. Swisha över några kronor eller skänkt den där sovsäcken du har liggande men ändå inte använder. 

lördag 18 mars 2017

En icke-händelse i ett otryggt samhälle

Satt och surfade runt och kom på att jag inte uppdaterat min egen blogg på över ett år. (Ett och två dagar för att vara exakt)

Jag funderade lite på varför det blivit så och kom fram till att jag nog tröttnade på allt elände. Det är våldtäkter hit och terrordåd dit.
Skjutningar i Malmö, Stockholm och Göteborg. Bombhot och kastade granater. 

Förra året avstod jag från att åka på någon ordentlig semester. Jag är flygrädd och det gick inte att med glädje planera inför en semester som innebar flygresa och att upptäcka nya platser. 

På hösten besökte jag dock Krakow i Polen. En vacker och vänlig stad som jag varmt kan rekommendera för övrigt.

Den här lilla anekdoten handlar dock om en händelse (eller icke-händelse) på väg till Arlanda för att därifrån ta flyget till Krakow.

Det är tidig morgon eller sen natt - hur man nu vill se det - vid fyra tiden på morgonen när vi stannar till för att jag måste hämta ut medicin på apoteket Schele innan avresa. Det är kallt, blåser smådjävlar och regnar småspik. 

Jag kliver ur bilen uppe vid Klarabergsviaduktens parkering och går ner mot Schele Apoteket. På vägen dit spelar jag pokemon .. dvs går med en blick ner i telefonen och läser av omgivningarna samtidigt.
De enda som tycks vara ute är jag och maken och några taxibilar.

När jag närmar mig apoteket så ser jag ett gäng killar komma gående emot mig. De är några stycken (6 ser jag senare) som går i en klunga nära husväggen (fullt förståeligt i det vädret). Jag håller ytterkant på trottoaren för att om vi möts så skall jag inte hamna mitt ibland dem.
Då ser jag hur de börjar sprida ut sig på trottoaren - så att min enda möjlighet att undvika dem vid möte är att kliva ut i gatan.

Strax innan jag passerat trappen som går ner under mark vid Schele och strax innan de kliver in på den smalare delen invid den så tutar en taxi och min man ropar på mig -- han är ca 50 meter bakom och har parkerat bilen och är på väg ikapp mig.

Då samlar gänget ihop sig och tar trappan ner ganska snabbt samtidigt som jag stannar upp och inväntar maken.

Så här ser det ut vid Schele för dem som inte vet:
https://www.google.se/maps/@59.3315617,18.0596204,3a,75y,302.29h,80.07t/data=!3m6!1e1!3m4!1swWiIVb0p7iYvgBlmZWhsDw!2e0!7i13312!8i6656


Vi handlar på Apoteket och åker sedan vidare till Arlanda.

En icke-händelse
Det är givetvis en icke-händelse som anekdoten tar upp. Samtidigt är jag född och uppväxt i närheten av Stockholm. Upplysta gator och människor som rör sig har alltid varit platser där jag känt mig trygg - säker på att det är de mörka gränderna och avbefolkade platserna man skall undvika.

Men de här killarnas beteende skapade osäkerhet. Jag såg hur de förändrade sin formation, hur de siktade rakt emot mig och insåg att jag troligen skulle kunnat bli både rånad och nedslagen där utan att någon hade reagerat.

Blev jag rädd, nej - däremot så började jag ju fundera på strategier för att undvika dem, jag kollade också att plånboken låg säkert, att fickan där passet låg var ordentligt stängd osv.
Jag hade redan bestämt mig för att kliva ut i gatan hellre än att hamna mitt i deras formation.

Varför maken valde att parkera bilen, betala P-avgift och gå efter mig kan han inte han svara på. Han bara tyckte det kändes som om han borde det.

Varför taxin saktade in och vad den tutade åt vet vi inte.
Vad killarna tänkte har vi inte en aning om.

Däremot vet jag att samhället och otryggheten/tryggheten när man vistas ute har förändrats väldigt mycket på väldigt kort tid.