Satt och surfade runt och kom på att jag inte uppdaterat min egen blogg på över ett år. (Ett och två dagar för att vara exakt)
Jag funderade lite på varför det blivit så och kom fram till att jag nog tröttnade på allt elände. Det är våldtäkter hit och terrordåd dit.
Skjutningar i Malmö, Stockholm och Göteborg. Bombhot och kastade granater.
Förra året avstod jag från att åka på någon ordentlig semester. Jag är flygrädd och det gick inte att med glädje planera inför en semester som innebar flygresa och att upptäcka nya platser.
På hösten besökte jag dock Krakow i Polen. En vacker och vänlig stad som jag varmt kan rekommendera för övrigt.
Den här lilla anekdoten handlar dock om en händelse (eller icke-händelse) på väg till Arlanda för att därifrån ta flyget till Krakow.
Det är tidig morgon eller sen natt - hur man nu vill se det - vid fyra tiden på morgonen när vi stannar till för att jag måste hämta ut medicin på apoteket Schele innan avresa. Det är kallt, blåser smådjävlar och regnar småspik.
Jag kliver ur bilen uppe vid Klarabergsviaduktens parkering och går ner mot Schele Apoteket. På vägen dit spelar jag pokemon .. dvs går med en blick ner i telefonen och läser av omgivningarna samtidigt.
De enda som tycks vara ute är jag och maken och några taxibilar.
När jag närmar mig apoteket så ser jag ett gäng killar komma gående emot mig. De är några stycken (6 ser jag senare) som går i en klunga nära husväggen (fullt förståeligt i det vädret). Jag håller ytterkant på trottoaren för att om vi möts så skall jag inte hamna mitt ibland dem.
Då ser jag hur de börjar sprida ut sig på trottoaren - så att min enda möjlighet att undvika dem vid möte är att kliva ut i gatan.
Strax innan jag passerat trappen som går ner under mark vid Schele och strax innan de kliver in på den smalare delen invid den så tutar en taxi och min man ropar på mig -- han är ca 50 meter bakom och har parkerat bilen och är på väg ikapp mig.
Då samlar gänget ihop sig och tar trappan ner ganska snabbt samtidigt som jag stannar upp och inväntar maken.
Så här ser det ut vid Schele för dem som inte vet:
https://www.google.se/maps/@59.3315617,18.0596204,3a,75y,302.29h,80.07t/data=!3m6!1e1!3m4!1swWiIVb0p7iYvgBlmZWhsDw!2e0!7i13312!8i6656
Vi handlar på Apoteket och åker sedan vidare till Arlanda.
En icke-händelse
Det är givetvis en icke-händelse som anekdoten tar upp. Samtidigt är jag född och uppväxt i närheten av Stockholm. Upplysta gator och människor som rör sig har alltid varit platser där jag känt mig trygg - säker på att det är de mörka gränderna och avbefolkade platserna man skall undvika.
Men de här killarnas beteende skapade osäkerhet. Jag såg hur de förändrade sin formation, hur de siktade rakt emot mig och insåg att jag troligen skulle kunnat bli både rånad och nedslagen där utan att någon hade reagerat.
Blev jag rädd, nej - däremot så började jag ju fundera på strategier för att undvika dem, jag kollade också att plånboken låg säkert, att fickan där passet låg var ordentligt stängd osv.
Jag hade redan bestämt mig för att kliva ut i gatan hellre än att hamna mitt i deras formation.
Varför maken valde att parkera bilen, betala P-avgift och gå efter mig kan han inte han svara på. Han bara tyckte det kändes som om han borde det.
Varför taxin saktade in och vad den tutade åt vet vi inte.
Vad killarna tänkte har vi inte en aning om.
Däremot vet jag att samhället och otryggheten/tryggheten när man vistas ute har förändrats väldigt mycket på väldigt kort tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar