Idag är det femton år sedan nyvakna svenskar vid frukostkaffet möttes av de fruktansvärda bilderna från ett diskotek i Göteborg i full brand.
Själv var jag en av dem som natten mellan den 29:e och 30:e suttit vaken och sett på TV. Ett meddelande på TV:n .... Det brann i Göteborg .. fångade min uppmärksamhet och från den stunden spenderades natten med att försöka följa det som hände i Göteborg. ...Att något fruktansvärt var på gång att ske stod ju mycket tidigt klart...
På morgontimmarna var branden redan släckt och den fruktansvärda sanningen nådde ut .... många, många unga, barn, tonåringar, hade blivit kvar i lågorna.
Ingen visste vid den tidpunkten exakt hur många, men man visste att det var en katastrof av historiska mått. Så många unga hade inte i modern tid dött i en liknande händelse i Sverige. Det stod snabbt klart.
63 unga människor, fick sätta livet till den natten. 63 döda och över 200 skadade, en del mycket svårt.
Jag minns särskilt att en flicka saknades efter branden. Man fann inte hennes kvarlevor förrän flera dagar efter branden. Så fruktansvärda dagar av hopp och förtvivlan detta måste ha inneburit för hennes anhöriga.
Det var en natt som gav en insikt i hur lite man förmår skydda sina barn när katastrofen väl är ett faktum.
Vi kan lära barnen att göra allting rätt, att titta efter nödutgångar när de kliver in i en lokal, att försöka välja rätt väg, att hålla sig på låg nivå när de skall ta sig ur en brandhärjad byggnad, att snabbt ta sig ut. Vi kan försöka förebygga katastrofer ... men när allt som egentligen är rätt blir fel i stunden ...
Idag är det femton år sedan ...
Det var värre än så med den saknade flickan Mona. Jag kände henne och slängdes mellan att tro att hon levde och att hon var borta. Det som var värre som jag sa var pressen och polisens roll i det hela.
SvaraRaderaNormalt är jag den första att försvara polisen när de får skit. Vad skulle vi göra utan dem. Den här gången försvarade jag dem definitivt inte. I flera dagar spred pressen historier om att Mona troligen levde. Han hade sett henne där, hon hade sett henne där, de hade sett henne där. Vet inte hur många såna stories som figurerade i pressen och de sålde att utan minsta tanke på släkt och vänner och överhuvudtaget vad som var rätt. Det mest stående resonemanget var att hon irrade runt på stan någonstans helt förvirrad.
Några dagar senare hittades Mona under en stor plywoodskiva (tror jag det var. Åtminstone en stor skiva). Polisen försökte dölja detta och gick ut och sa att anledningen till att hon inte hittats var att hon var helt förintad så att säga. Till slut blev dock situationen ohållbar och de var tvungna att erkänna hur Mona egentligen hittades.
De hade ju i dagar hävdat att de finkammat allt men det kan knappast ha varit sant med tanke på vad hon hittades under. Har ändå mer förståelse för polisens felsteg för de försökte ju försvara sig själva även om det var idiotiskt. Pressen däremot är en skam utöver det vanliga och jag slutade läsa de stora tidningarna efter detta.
Jag förstår en del av det du upplevt. Jag var tio-elva år när något liknande hände i min närmsta krets.
SvaraRaderaMin ena kusin försvann och hittades först efter någon vecka. Jag minns ännu rubriken i tidningen:
"Vem är den döda i huset" och en bild på ett nedbrunnet hus.
Huset var helt nedbrunnet - endast skorstensstocken fanns i delar kvar. Huset låg isolerat och ingen hade ens sett det brinna.
Hon var svårt bränd, det handlade om rester snarare än kropp och det tog ytterligare någon vecka innan man kunde identifiera henne - då via tänderna.
Kasten mellan hopp och förtvivlan, oron att inte veta, reaktioner på iakttagelser som sedan visade sig vara fel - hopp som sjönk och steg, och slutligen den tve-eggade visheten som blir när man förstår vad som hänt..
Tve-eggad därför att inte veta är så svårt att en skuldtyngd lättnad över att undrandet, sökandet, oron, alla tankar på vad den försvunne kan vara utsatt för är över, samtidigt som det är absurt, svårt, att känna lättnad när beskedet är att en ung frisk människa dött, att en älskad nära aldrig kommer tillbaka.
I vårt fall slapp vi dock samma skriverier, pressen var inte lika hungrig och hänsynslös i jakten på läsare. Då fanns fortfarande en hänsyn i det som skrevs, man frotterade sig inte i rubriker på anhörigas bekostnad. Det fanns ett annat ansvar.
De sista tjugo åren har pressen blivit alltmer hänsynslös, de jagar nyheter till varje pris. På journalisthögskolan lärde man på nittio talet ut att journalister var utan ansvar för konsekvenserna av det de skrev. Sanningar skulle bara ut - kosta vad det kostar i lidande var inget hinder.
"Konsekvensneutral även Konsekvensneutralitetsprincipen, innebär att eventuella konsekvenser av publicering av en text, ett reportage eller dylika inslag i ett mediautrymme ej ska avgöra om publicering skall ske eller ej, det vill säga man skall förhålla sig neutral till konsekvenserna utan att låta sig påverkas av dem."
Pressen har i konsekvensneutralitetens namn avsagt sig allt ansvar för dem som drabbas av deras spekulationer, halv sanningar, och tolkning....
När du säger att du har viss förståelse för polisens agerande kan jag inte instämma med dig. Det är tvärtom anser jag. För att förtroendet för polisen skall kunna vara intakt är det viktigt att de står för sina misstag och inte försöker mörka. Det hade varit bättre om de hade förklarat omständigheterna och hur det kunde hända istället för att låtsas att verkligheten såg annorlunda ut.
Deras agerande var - precis som du säger - idiotiskt, både givet att det utsatte de anhöriga för ännu mer skada genom sin lögn, och givet att allmänhetens förtroende urholkas om man sänder ut signalen att man ljuger heller än att ta ansvar.
"När du säger att du har viss förståelse för polisens agerande kan jag inte instämma med dig."
SvaraRaderaDär har du helt missförstått mig Micro. Jag har aldrig sagt att jag har viss förståelse för polisens agerande. Jag har tvärtom ingen som helst förståelse för hur de agerade. Vad jag sa var inte "viss förståelse." Jag sa:
"Har ändå mer förståelse för polisens felsteg för de försökte ju försvara sig själva även om det var idiotiskt. Pressen däremot är en skam utöver det vanliga och jag slutade läsa de stora tidningarna efter detta."
Vad jag menar med det är att poliserna kämpade för sin heder om än på ett fullständigt horribelt sätt. Pressen däremot såg bara löpsedlar och pengar framför sig i sin hänsynslösa strävan.
Tråkigt det som hände din kusin. Ovissheten är alltid det värsta. En släktings make försvann för 12 år sedan och vi vet fortfarande inte vad som hänt. Svårt att tro att han bara skulle ge sig av för han var bland det mest plikttrogna man kan tänka sig. Men ovissheten får ju upp spekulationer vare sig man vill eller inte.
Fel tråd jag vet men jag tyckte det var viktigt så jag skriver här ändå. Jag har skrivit till dig förut Micro för att jag tycker om det du skriver. Du är en sann feminist av det gamla snittet och ingen manshatare.
SvaraRaderaTänkte visa en liten grej för er som hävdar att alla män är svin och potentiella våldtäktsmän eller som en viss kvinna på sin blogg hävdar män är inte utrustade med empati. Ta en titt på den här länken ni som har spårat ur.
http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/article23458.ab
Det värsta är att det finns säkert några märkliga individer som istället för att njuta av klippet bara säger "Jaja det finns väl en eller två vettiga män." Det är er förlust att ni inte kan njuta av människor av båda könen.
Hoppas det var ok för dig Micro att jag lade in det här.
Linda
Linda - jag blir glad över det du skriver .. och nej jag är ingen manshatare .. Jag anser att män och kvinnor är lika värda ... och vår värld är fylld av män som delar min uppfattning.
SvaraRaderaJag blir riktig glad över klippet - min man är busschaufför, och även om han inte råkat på just en situation som denna så gör han sitt i det lilla - han brukar betala biljett eller delar av biljetten för människor som inte kan själva .. Det är en stående utgift på vårt konto .. som jag aldrig kommer att hålla emot honom.. Däremot kan jag tycka att det är lite konstigt, för under tretton år har han praktiserat detta .. och bara EN person har i efterhand betalat sin biljett ..
Älskar den här busschauffören och hur han får välförtjänta applåder från bussen sedan :-)
SvaraRaderaJo det du berättar om din man och att han inte fått betalt säger tyvärr en hel del om den värld vi lever i idag. Människor är inte så noga med att göra rätt för sig längre. Ta gärna emot hjälp men att sedan ordna upp det efteråt är inte så viktigt.
Vet du jag känner inte din man men jag tror inte det är det viktiga för honom hur som helst. Det viktiga är nog ändå helt enkelt att få hjälpa. Det brukar vara så för människor som har andras bästa framför ögonen. Inte så att han tycker det är ok att de inte betalar men det är nog av underordnad betydelse skulle jag tro.
Min gubbe är likadan. För flera år sedan var vi på besök i Stockholm. Vi åt fin middag alldeles vid Malmskillnadsgatan. När tillställningen var över gick vi ut och såg flertalet kvinnor som stod och väntade på att bli upplockade av män på jakt efter sex. Jag ville bara titta bort och gå snabbt därifrån men min man hejdade sig och började gå mot en ung tjej som stod där. Jag försökte hålla tillbaka honom men han hörde mig nästan inte ens. Han gick fram och pratade en bra stund med henne. Sen såg jag att han gav henne något innan han gick tillbaka. Jag frågade honom givetvis vad det handlade om och han sa: "Jag tyckte inte om att hon stod där. Hon såg så ung ut. Jag erbjöd henne lite pengar om hon lovade att gå hem."
Jag bara tittade på honom och sen gav jag honom en bamsekram. Jag visste redan att jag hade en fantastisk man men detta var bara ännu ett bevis för det.
Glad och stolt som bara den berättade jag om detta på jobbet när jag blev helt chockad över reaktionen jag fick från en kvinnlig kollega. Trodde knappt jag hörde rätt när hon sa: "Hmm, är du säker på att hon inte var kund till honom och att han gick fram för att du inte skulle upptäcka det?"
Det är inte ofta jag blir arg men då blev jag helt vansinnig och jag har inte pratat med henne sen dess och hon har inte heller gjort något försök. Till saken hör att vi bor mer än 50 mil ifrån Stockholm så det var så löjligt att det inte ens var värt att kommentera. Varför ska man skita ned en fin händelse med sina sjuka föreställningar. Om jag blev arg så var det ingenting mot vad min gubbe blev när jag berättade för honom.
Vet du Micro jag tycker som sagt mycket bra om din blogg. Det finns både manliga och kvinnliga bloggar som jag tycker om med två saker gemensamt. 1. De dömer efter individ och inte kön. 2. Märkligt nog är det inte fullproppat med folk som skriver där. Man kan undra varför.
Svaret är enkelt: De flesta på bloggar är tyvärr inte intresserade av det utan de är mer intresserade av att skita ned män eller kvinnor. De bloggar som håller på med sånt är välbesökta vilket bevisar min tes. Jag nämner inga namn men det finns främst två kvinnor och två män som är hemska att läsa.
Det stående för de två männen är skrävlet om kvinnliga erövringar som om det är det primära i världen. De har absolut noll respekt för oss kvinnor. De ser bara kroppar. Det stående för de två kvinnliga är hur fruktansvärt otrevliga de är och kallar människor fula ord och namn. Dessutom så fort det kommer in en kvinna som inte håller med dem blir de utskällda för att vara män egentligen.
Någonting säger mig att du anar vilka dessa fyra är men jag är inte intresserad av bråk och tarvliga bloggar. Jag är intresserad av intressanta bloggar med öppen syn oavsett om de drivs av kvinnor eller män. Din är sån och jag hoppas du får mer besökare med tiden. Jag har redan börjat prata om dig på andra bloggar. Hoppas det är ok.
Linda