fredag 6 december 2013

Alice Babs-program med dålig eftersmak


Ann-Charlotte Marteus kommenterar programmet i Expressen;


Programmet om Alice Babs gör mig djupt beklämd.

Jag jobbade inom demensvården i många år och har träffat så många olika typer av dementa.
[...]
Alla har de varit olika. Men gemensamt för dem har varit att de inte har kunnat fatta beslut. Om dörrarna varit olåsta hade de försvunnit ut, gått vilse och antingen blivit upphittade eller frusit ihjäl. Frågar man om de är hungriga blir de oroliga, för de har ingen tidsuppfattning. Är det frukost, middag, gör jag bort mig om jag svarar ja? Eller nej? Frågar man om de vill ha te eller kaffe får de ångest. För de kan inte välja.

Att säga att dessa människor har blivit fråntagna sina rättigheter är absurt. De har ingen ”innersta vilja”. Det är inte så att de är dementa på ytan, men om man bara borrar lite rart så är de friska innerst inne. Nej.
Jag vet förstås inte hur Alice Babs sjukdomsbild ser ut. I de små klippen man får höra i SVT-dokumentären ”Alice Babs förlorade rättigheter” låter hon upprymd och arg. Vältalig. Men jag vet absolut för lite för att säga ”Nu har jag hela bilden klar.”

Men dramaturgin i programmet är enkel: Alice Babs hålls isolerad från sina showbusinessvänner. Hon har en förvaltare som inte låter henne träffa dem. Förvaltaren vill inte riktigt berätta varför. Hon framstår som maktfullkomlig och gåtfull. Men i mina ögon skulle hennes beteende kunna förklaras: Varför ska hon berätta detaljer om sin klient för Sveriges Television? Det vore ett svek.

Förvaltaren säger att hon tänker på sin klients bästa. För mig framstår det som helt möjligt att hon försöker freda Alice Babs från människor, okunniga om demens. För det tycks de vara när de intervjuas.
[...]
Det gjorde mig beklämd att se vännerna stå utanför sjukhemmet och skråla ”Swing it, magistern”. De betedde sig som om Alice var en fängslad Mandela i behov av kampsång. Men tänk om hon bara är en dement 90-årig liten tant som har fruktansvärt lätt att tappa fotfästet och få ångest? Tänk om andra åldringar låg där inne och drog sin sista suck under detta skrålande?

Jag är inte imponerad av SVT. Milt uttryckt. Programmakarna trivialiserade demens, tycker jag. Sjukdomen framställdes mest som ett lindrigt förvirringstillstånd som inte givet hindrar människor från att fatta egna beslut eller leva ganska som vanligt.

Då frågar jag mig förstås: Om de inte berättar allt om demens, hur är de andra aspekterna vinklade? Det är en oroande fråga.
(Expressen Ann-Charlotte Marteus)



Dålig eftersmak är ett lindrigt uttryckt för vad programmet väcker. Klart illamående skulle jag vilja säga.
Programmet vill ge sken av att handla om äldres rättigheter, Alice och Alices vilja.
Det vi får se är istället hur en reporter som uppenbart är helt okunnig om vad demens innebär ställer frågor i syfte att få fram hur orättvist behandlade Alices stalkers (påstådda vänner) känner sig.

För programmet handlar ju om hennes stalkers och deras viljor, inte om Alice och vad som är bra för henne.

Förvaltaren och företrädaren för Nacka Kommun försöker man framställa som "ovilliga" att besvara frågor kring Alice, men det vi ser i programmet är två tjänstemän som är tillmötesgående och försöker besvara reporterns frågor utan att bryta tystnadsplikten och lämna ut information om en enskild klient.
Förvaltaren försöker så pedagogiskt som möjligt förklara sin roll, sitt uppdrag, och sitt ansvar gentemot sin klient. Hon är noga med att ta på sig ansvaret för de beslut som fattas för att tillgodose Alices behov på bästa sätt och skydda henne från stalkergänget.

Vad är det för fråga man vill driva i programmet egentligen? Att utomståendes behov och känslor skall sättas före vårdtagarens? Att utomstående skall betraktas som mer insatta och äga mer rättigheter än vårdtagaren och dennes anhöriga?

Att de utomståendes önskan och vilja är det gällande och att övriga på boendet och Alices väl och ve är underordnat?

Vi ser nämligen inte alls Alice uttrycka någon vilja i programmet. Vi får höra en sönderklippt inspelning i några korta sekvenser och sedan handlar allt om stalkarnas vilja, tolkning och behov.

Om nu reportern uppfattat Alice som så klar och samlad - varför visar man då inte en sammanhängande intervju med Alice där HON uttrycker sin vilja, sina intentioner, sina tankar, sina behov.
Varför visar man henne inte ens? 

Självklart för att en sådan intervju, sammanhängande och med Alice i bild inte alls skulle stödja vare sig reporterns eller stalkarnas sak. 

Sen kan jag ju inte låta bli att undra två saker - hur kan man "gömma" blommor genom att ställa fram dem i dagrummet? Hur kan Eva - som inte får ha någon som helst kontakt eller insyn veta var blommorna ställdes?
Varför tjatar man om att Alice inte förstår varför stalkarna inte får komma när Alice är informerad om förvaltarens beslut? Anser man att Alice inte förstår innebörden av ett beslut? I så fall, hur stämmer det med bilden man påstår sig ha av henne som "klar och redig"?

Om Bennys och Evas oro är att Alice skall bli isolerad, varför backar inte just de två när förvaltaren tydligt klargör att hon vill undanröja besöksförbudet men upprätthåller det eftersom just de två är källan till problem.

Alice är flyttad nu, myndigheterna har uppenbarligen ansett att det finns skäl att skydda henne från stalkarnas raider och beviljat ett adresskydd i folkbokföringen.

Förhoppningsvis får nu Alice lugn och ro och kan leva sin sista tid utan stalkare som inte förstår att hennes behov inte är synonyma med deras.

Jag avslutar med citat ur Britta Svenssons (Expressen) krönika som säger det mesta:

inte var mans egendom

Lyckades Sveriges Television i sin timslånga dokumentär visa att Alice Babs "förlorat sina rättigheter"?Svaret är ja - och det var filmmakarna som tog dem ifrån henne.Dokumentären var ett övergrepp på en sjuk, försvarslös 89-årig människa.


Journalisten Anna-Lena Lodenius besökte i mars i år Alice Babs på ett äldreboende där den 89-åriga artisten var sängliggande. Lodenius tog bilder och spelade in sitt samtal med Alice Babs.

"Den här texten har jag försökt att få publicerad, men tidningarna tvekar av rädsla för de inblandades integritet", skrev Lodenius när hon en månad senare i detalj beskrev Alice Babs situation på sin blogg. Hon lade även ut ljudfilen där Alice Babs sköra röst hörs på Youtube.

Lodenius skrev att en läkare givit Alice Babs diagnosen Alzheimers sjukdom, men att hon, Lodenius, journalisten, inte tror på den, "vi tycker inte det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad".
[...]
När hon publicerade sin text på nätet, satte Anna-Lena Lodenius igång en helt bisarr lavin av ryktesspridningar, förföljelser och rent hat, mot främst Titti Sjöblom. Jag blev verkligen förvånad när jag såg att Sveriges Television köpt in en timslång film av Lodenius med titeln "Alice Babs förlorade rättigheter".

Vem är det egentligen som behöver granskas i den här soppan?

Men nu ser jag ett värde i att Anna-Lena Lodenius på bästa sändningstid tilläts torpedera sina egna teser.

Det vi tittare fick se var ett övergrepp på en uppenbart sjuk, gammal och mycket skör person. Vi fick se några självupptagna, självutnämnda "vänner" som med stalkerns enögdhet förföljde den gamla damen, trots äldreboendets och förvaltarens uppmaning att lämna henne i fred.

Har man rätt att slippa avlägsna bekanta vid sjuksängen när man drabbats av stroke, Alzheimers sjukdom och vaskulär demens? Svaret kan tyckas självklart.

Men den mest enträgna "vännen", en granne som stolt förklarade att han känt Alice Babs sen hon var 81 år, gav sig inte trots att en begäran om kontaktförbud lämnats in till polisen. Ju mer han förekom i filmen, desto mer urholkades det tänkta budskapet.

I stället var det Alice Babs förvaltare Lena Arenbjörk som trädde fram som en kraftfull, rak och självklar person med det enkla budskapet om sin huvudman: "hon är inte var mans egendom".
[...]
(Expressen Britta Svensson)





3 kommentarer:

  1. Hej Micro!

    Vet du det här med Alice lockar fram otroligt mycket "experter" överallt. Framförallt syns de på bloggar där de visar sin kunskap. Helt plötsligt dyker det upp "experter". Folk som skäller och hoppas de inblandade i allt detta med Alice ska dö och måtte fan ta dig och andra fina formuleringar.

    Jag vet sedan tidigare att du har insyn i demens så jag räknar inte in dig bland alla dessa nya "experter". som egentligen vet nada. Det lustiga är att de som ylar nu och berömmer SVT för sin dokumentär igår är samma personer som nyligen fördömde SVT när de gjorde en dokumentär om pappan och dottern.

    Visst är vi fantastiska vi i Sverige. Så mycket vi vet. Grejen är den att även jag har haft insyn i det här med människor med demens. Har arbetat på Sahlgrenska med detta i fem år. Så är det då jag som är experten kanske? Det måste ju vara jag som har lösningen på det här med Alice. Eller? Definitivt inte, jag vet absolut ingenting om det fallet och därför uttalar jag mig inte om vad som är rätt eller fel lika lite som jag gör i fallet med pappan och dottern.

    Lynchmobbar startas snabbt från de mest osannolika håll. Jag har själv fått en släng av detta på en blogg eftersom jag försvarade en kille där. Sånt får man tydligen inte göra för lynchmobbar av så kallade vuxna sveper runt om på bloggarna i jakt på offer för att finna något som kan ersätta deras egna fattiga liv.

    Micro jag har liksom du sett vad demens är och kan leda till. Jag hoppas innerligt att Alice har hamnat rätt hos folk som verkligen bryr sig om henne men jag kan givetvis inte veta. Lika lite som alla dårar som nu önskar livet ur de som har hand om henne.

    Expressens Britta Svensson känner jag som en av få journalister som verkar drivas av en jakt på sanning. Därmed inte sagt att hon alltid har rätt men journalisten Britta är definitivt ett plus.

    Vill bara avsluta med en förhoppning. Vem vet en dag någon gång i framtiden människor börjar inse att det finns verkliga experter inom alla områden. Kanske vi övriga kan börja ikläda oss något som idag saknas och stavas ödmjukhet.

    En fåfäng dröm? Säkerligen men hoppet är som bekant det sista som lämnar människan.

    Lars

    SvaraRadera
  2. Enligt uppgift på en blogg nätet så skall Alice idag må bra. Hon har kontakt med några vänner - medan de som ställt till störst problem fortfarande är uteslutna.

    Jag är givetvis inte säker på om alla beslut kring henne varit rätt, däremot är jag av uppfattningen att anhöriga, personal och förvaltare har agerat för att skydda Alice från kontakter som inte är bra för henne. Besluten har handlat om att värna Alice - inte tvärtom.

    Jag hoppas liksom du att Alice nu befinner sig en krets som verkligen bryr sig om henne och sätter hennes välbefinnande i första rummet.

    När det gäller lynchmobbarna så tycker jag att det är både tragiskt och komiskt att se när samma människor som själva hänger ut, trakasserar, krigar och spyr hat över de offer de valt ut i nästa andetag bölar om näthat, otillräcklig lagstiftning och hävdar att de är trakasserade...

    Att de är så lågbegåvade och/eller saknar insikten att om nu lagarna ändras så att deras motståndare blir fällda för sina bloggar så kommer de själva också fällas så det sjunger om det.... Komiskt faktiskt - jag ser fram emot en sådan lagstiftning.

    SvaraRadera
  3. Jag har varit på olika bloggar ett tag och tyvärr mot min egen önskan måste jag säga att de flesta är inte så noga att hålla god ton. Istället verkar de triggas av bråk och bygger hela bloggen på det. I synnerhet triggas "kampen" manligt/kvinnligt upp. Har man fräckheten att gå in på en blogg som företräder kvinnligt och visar att man är öppen och dömer efter individ och inte kön då är man för evigt en måltavla. Det gäller tack och lov inte alla bloggar. Upphör aldrig att förvånas över att bloggar som din inte översvämmas av folk. Men samtidigt vet jag att folk som är öppna inte är intressanta för lynchmobbare för de söker bara bråk och det är därför såna bloggar har massor av besökare. Jag har själv en blogg som inte direkt översvämmas av besökare. Jag sprider alldeles för lite hat :-)

    Tillbaka till demens. Jag skrev en gång en sak på den blogg där jag sedan fick skit, vilket även du fick. Vet inte om du minns men jag skrev om min farmors syster:

    "Min farmors syster var dement. Hon vandrade ut på nätterna i enbart sitt nattlinne i kyla. Hon var religiös och var med en kyrka i stora delar av sitt liv. Innan hon blev dement visade hon oss papper på hur hon hade tänkt dela upp det hon ägde efter hon gått bort. Det blev inte så som hon tänkt sig. Vi fick en chock när alla papper var borta och var ersatta av ett papper som hennes kyrka dök upp med. Där stod det att hon skänkte nästan allt till kyrkan och att hon var frisk och helt klar i huvudet när hon skrivit på detta.

    Hon var så dement hon kunde vara gumman. Hon kände inte ens igen oss när vi hälsade på och hon hade ständigt besök av någon släkting. Hur kyrkan hade lurat henne att skriva på vet jag inte men det lär inte ha varit svårt. Någon borde dock ha genomskådat det men kyrkan är väl oantastlig kanske. Under många år hade jag beundrat en fantastisk vas hon ägde. Hon visste det och hade satt en lapp under. "Den här vasen ska Lars ha vid min bortgång." Efter hennes död var lappen borttagen av någon.

    Jag bryr mig inte ett dugg att jag inget fick. Jag värderade henne som människa inte som inkomst. Men det smärtar djupt att sånt här kan förekomma."

    Jag såg så mycket skit under mina år på Sahlgrenska. Jag såg en kvinna som stod i ett hörn i ett rum i exakt en minut. Sedan satte hon av mot det motsatta hörnet och där stod hon sedan i en minut och så pågick det tills någon stoppade det. Jag såg en kvinna som lyckades rymma ut i bara underkläderna i tio minusgrader utan att det bekymrade henne det minsta. Jag såg en man som hade ett rum med sin hustru sedan 53 år men han kastade ut henne för han ville inte ha "okända kvinnor" på rummet. Det här jag nu berättade var lindriga saker. Jag såg mycket värre.

    Men det är det som gör mig så ledsen när jag hör allt hat och självutnämnda experter i det här med Alice Babs. Jag har haft mycket bra insyn i sånt här men anser mig vara långt ifrån någon som vet sanningen om Alice. De flesta på bloggar har dock inte de spärrarna utan vet bättre än alla andra. Fantastiska människor måste jag säga. Och som sagt. Det är framförallt det här hatet som skrämmer mig.

    Jag inser helt i ditt sista stycke. Jag ser verkligen fram mot en sån lagstiftning :-)

    SvaraRadera